Sagor, sorg, slipdamm och sojakorv

Japp, ser ut som att man klarat sig från svininfluensan men åkte på katt-snuvan istället. Den senaste veckan har jag faktiskt känt mig som en katt. Och då menar jag alltså typ, katten Gustaf, inte direkt ett mera smärt och smidigt kattdjur. Jag har sovit ungefär 90 % av dygnet, tror jag. Och däremellan har jag hostat, snorat och längtat efter nästa tupplur. Igår var första dagen jag kände mig lite piggare, visst, jag sov till halv tolv men sen var jag faktiskt vaken resten av dan utan nån större längtan efter soffan. Kändes väldigt skönt, måste jag säga. Jag höll ju på att bli knäpp, har varit helt isolerad i vad som känns som en och en halv evighet. Först är det så kallt att man inte kan gå ut och sen en veckas sjukbädd på det. Stackars mig. Därför var det väldigt kul i fredags när Jeanette och Jim kom och hälsade på, dragandes på två hemlösa de hittat, vars sista kända adress var en möglig lägenhet i Dublin. Lite sur är jag för att de är hemma igen, för jag höll ju som bäst på att planera en liten Irlands-tripp, men samtidigt är det ju så vansinnigt roligt att ha min Lillan här. :) Jag tror dock inte att min uppskattning märktes så värst mycket där i fredags kväll, för då hade jag varit vaken i flera timmar och skulle nog ha behövt en liten dejt med kudden… Men, kul var det iaf och ännu mer för Joel och Jennilie igår, när irländarna + Jim kom och hämtade dem för lite pulk-åkning på Kullen. Vilket också gav mig en möjlighet att i lugn och ro komma ikapp lite med jobb. Perfa. För Kent jobbade ju naturligtvis, han också. Det är ju nytt år nu, och därmed nya lovliga övertidstimmar att avverka… :)

Och nu har jag träffat mamma också! Gud, vad det var skönt att se henne. Hon var ute och promenerade och kunde inte hålla sig från att titta in. Vi har inte träffats sen nyårsafton så nu var hennes barnbarns-abstinens akut. Vi kom dock fram till att jag är tillräckligt frisk för att våga mig dit nu, så ikväll står Idrottsvägen på schemat.

Nu är det dags att ta itu med jobbet igen men det känns ju tråkigt att lägga ut ett inlägg utan bild så här kommer en jättefin, en:

Det är jag som leker knäppa-kort-på-oss-två-fast-jag-vill-helst-inte-synas-leken med Jennilie. Det är en lite tricksig lek men jag tycker själv att jag lyckas ganska bra. Synd bara att Jennilie knappt syns heller. Men vi ser ju iaf lite lagom drogade ut här också, vad är det med den här familjen? Och om nån undrar över den rosa utväxten till höger, så är det Jennilies alldeles egna Elsa, den allestädes närvarande väsk-hunden som köptes i Maspalomas.

Vi tar en något finare bild också, här har jag tatuerat Jennilie:

Hon har ju varit hemma, hon också förra veckan. Lite hostig och sådär. Men, nu är hon på dagis och jag ska sätta igång att jobba lite. Slut på ledigheterna, nu är det allvar igen... :)