Sagor, sorg, slipdamm och sojakorv

Jaha, nu kom de igen. Dessa vidriga tvångstankar som bara går ut på att plåga sig själv och verkar vara obligatoriska när man är gravid och har barn innan. Igår kväll blev jag triggad av ett ljud på teven eller nåt, och så började jag genast se framför mig hur nån gjorde illa ungarna. Jag tänker inte gå in på detaljer, för det är ingenting jag vill komma ihåg, men varför ska det vara såhär? Jag minns när jag väntade Jennilie och inte kunde sluta tänka på att nån kidnappade Joel och sen ringde mig och tvingade mig lyssna på hur han grät efter mig.
Så fruktansvärt!!!!
Och jag tror inte att det är min hjärna det är fel på, inte enbart iaf, för jag har för mig att jag pratade med nån om det här den gången, och de upplevde samma sak. Det är väl lite samma syndrom som när man har en nyfödd och inte kan sluta föreställa sig hur man tappar den nerför trappan och såna saker. Jag undrar varför det måste vara såhär, det skulle faktiskt vara intressant att veta. Och är det bara mammorna, eller blir papporna lika sjuka? Måste nog ta ett snack med min man. Fast jag misstänker att han bara kommer att plocka fram tyck-om-dig-själv-tröjan... :)