På kvällen den 23:e mars i år tog jag till höger vid hissarna på Sundsvalls sjukhus' andra våning. Destinationen var Förlossningen, där jag 17 minuter in på det nya dygnet gav liv åt mitt tredje barn, en underbar, välskapt liten dotter. Mamma var självklart den första jag meddelade den glada nyheten. Tre månader och tre dagar senare tar jag samma hiss igen men går istället åt vänster, till Kvinnoklinikens vårdavdelning, där jag nu tvingas säga farväl till den kvinna som gav liv åt mig, hennes tredje barn. Är det inte poetiskt, så säg? Livet är grymt.
Jag kan inte sova. Jag har legat och läst tills ögonen nästan blödde, för att jag skulle bl för trött för att jagas av oönskade tankar, känslor och bilder. Men det funkade inte. Jag kan inte stänga av och jag orkar inte med smärtan. Jag kippar efter luft varje gång det kommer över mig, först tror jag inte att det är sant men sen inser jag att det faktiskt är så att jag aldrig mer kommer att få se ett av de ansikten jag känner bäst, eller höra den tryggaste rösten i världen. Än en gång känns framtiden nattsvart, fast jag har lärt mig av erfarenheter jag inte önskat mig att det kommer att kännas skapligt igen, även om hålen i hjärtat aldrig kommer att fyllas. Jag blir aldrig mer en hel människa.
Mina barn gråter efter sin mormor som alltid funnits där för dem och nu plötsligt är borta, och jag går sönder lite mer för varje ynklig tår som trillar. Jag kan ta hand om och trösta dem, men det finns inga ord som kan lindra deras sorg. Jag kan inte hur jag än försöker hitta nån mening med all död vi måste utsättas för. Men vi ska kämpa vidare, och vi ska bli så lyckliga som möjligt igen. Det är vi skyldiga henne, hon som önskade allt gott åt oss. Vi ger inte upp, mamma. Vi kommer att falla, men vi reser oss igen. Jag hoppas du finns med och stöttar oss...
Kommentarer:
Kommentera här:
...kram till er!