Jag går sönder...

Ett första försök till bearbetning kommer här:

Igår var kampen över. Cancern vann. Efter en propp i benet, troligtvis två i lungan och så en sista i magen gav mammas kropp slutligen upp. Efter allt fruktansvärt lidande hon fått utstå får hon äntligen vila. Och jag är jätteglad för att hon slipper plågas mer. Men jag går sönder av ångest för att hon inte längre finns hos oss. Jag gråter för min egen skull, för henne; hon kunde ha haft så många goda år framför sig och hon ville verkligen se sina barnbarn växa upp, för mina barn som är jätteledsna för att en av de trygga pelare som alltid funnits där för dem nu är borta, och jag gråter för min stackars pappa som är lämnad ensam kvar efter 45 år tillsammans. De har delat allt och även blivit tvingade att gå igenom förlusten av sin ende son. Men de klarade det, för de hade oss och framför allt hade de varandra. Nu är han ensam. Jag är allvarligt orolig för min pappa. Han är stark som en oxe, det vet jag, men nånstans måste väl även hans smärtgräns gå?

Jag förstår inte hur det här ska gå. Men jag vet av erfarenhet att det kommer att göra det. Vi ska bara in i helvetet och så vända igen. Det är tufft, alltså. Hela tiden dyker nya minnesbilder upp, och ständigt nya "aldrig mer"... Jag kan inte acceptera det här, jag bara kan inte. Visst, hon var inte purung, men 62 är ju ingen ålder nuförtiden. Och jag var inte beredd. Det gick så fort på slutet, jag trodde vi hade mer tid kvar. Fast det spelar nog ingen roll, jag tror inte man kan förbereda sig för nåt sånt här.  

Jag hoppas hon har återförenats med Jimmy, som hon följde på dagen fem och ett halvt år efter hans död. Jag hoppas att de båda har det bra.
Och att vi som är kvar en dag kan få må bra igen också.

VILA I FRID, ÄLSKADE LILLA MAMMA!!! Du är bittert saknad...

Kommentarer:

1 Jessica:

Nej! Usch vad jag gråter nu. Jag hoppas du vet att jag är jättejättejätteledsen för er skull! Och för min också, Majvor var ju en del av min uppväxt också på nåt vis. Jag skulle vilja krama om dig nu! Jag skickar en kram via bloggen tills vi ses.

Kram!

2 Anonym:

Tårarna vill aldrig sluta rinna. Livet är så orättvist. Det är så ofattbart att Majvor har gått bort. Enda sättet att stå ut är att tänka att nu får hon vila efter denna jobbiga tid av sjukdom.

Jag tänker på er alla.

Som Astrid Lindgren skrev, Du fattas mig, Majvor

Kram, Gunilla

3 Storasyster:

Ja Jannice, nar ska detta sluta? Det kanns inte nagot vidare att inte kunna vara hemma nu, sitter pa ett internetcafe' i Peru och grater. Vill komma hem, men samtidigt ar detta en fin plats att forsoka laka pa. Nu ringer du, sa jag ska prata med dig istallet. Kram!

4 Torun:

Älskade Majvor...Jag tänker på er alla i denna svåra, hopplösa stund.

Kram Torun

5 åsa:

Vet inte vad jag ska skriva, vill bara skriva för att visa att jag finns här Jante, inte för att något kan bli anorlunda..



Det känns för jävligt, att just världens goaste Majvor som alltid varit så snäll och rar mot alla skulle få lida och lämna oss så här tidigt, 62 år är ingen ålder och man vill förstås ha kvar de man älskar för alltid. Jag håller med Jessica, hon är ursh, jag må väl skriva var en stor trygghet och stöd även under min uppväxt.. Jag hoppas och tror att hon precis som du skriver nu är tillsammans mad Jimmy. Men stackars alla ni som är kvar, stackars KnutArne.. visst livet går vidare även om det aldrig nånsin kommer bli som förut. Avslutar inlägget med en kram och hoppas den värmer dig något och att du vet att min axel och mina öron alltid finns här för dig. Det är det minsta jag kan göra för dig, kanske svarar jag konstigt på funderingar o kanske inte axeln kan finnas där för dig genast.. men det finns telefon å du får höra av dig när som helst! Älskade älskade vän, tycker så synd om dig, fan det är så himla orättvist.. Kram!

Kommentera här: