För ett år sen...
... var jag fundersam. Hade haft lite småvärkar sen fem-tiden men var väldigt osäker på om det verkligen var på riktigt. För trots att ingenting kan vara säkrare än att det kommer att komma en bäbis, så har man så väldigt, väldigt svårt att tro att det verkligen ska vara på riktigt. Varför är det så? Och har man sen gått över några dagar så borde det vara ännu lättare att tro att det faktiskt händer, men nej, det är som att man resignerar och tror att man har inbillat sig, att det var en dröm. Man är dömd att för evigt bära runt på en medicinboll, bara att acceptera liksom...
Det här var mitt framtida öde, trodde jag då... =)
Men så var det ju inte för den stegrande smärtan resulterade ju i nånting till slut och magen visade sig innehålla världens ljuvligaste lilla varelse som om några timmar blir ett helt år! ♥
Ja må hon leva ja må hon leva ja må hon leva uti hundrade år, javisst ska hon leva javisst ska hon leva javisst ska hon leva uti hundrade år!! Hurra från oss alla här i kokotown! :)