Sagor, sorg, slipdamm och sojakorv

Igår var det som bekant final i Melodifestivalen och det måste man ju bara se. Kent hade tur och slapp undan för han fick hänga med alla manliga Långs till den stora staden för bowling, och då kom fru Eklöf-Lång hit istället och gjorde mig och kidsen sällskap. Och som en något otippad överraskning fick vi också sällskap av vår far, som var fantastiskt tapper och satt igenom hela programmet. T o m utan att klaga. Jag är så imponerad att det nästan inte finns ord… :)

Det var väldigt roligt, men som vanligt när Juva är närvarande var det inte direkt någon vilsam upplevelse. Här kommer en liten genomgång av hur två timmars försök till tv-tittande kan se ut i min värld:

Innan det börjar samlas vi i köket där jag gör färdigt en kladdkaka med chokladfrosting och sen plockar ur diskmaskinen. Juva tycker det är roligt att slå på mikron gång på gång tills jag blockerar den. När det roliga väl är stoppat ser hon sig om efter andra kaos-möjligheter och får sin chans när jag vänder mig om i några sekunder. Då passar hon genast på att klättra upp och sätta sig på luckan till diskmaskinen, som ju är nerfälld eftersom jag precis har tömt den...

Klockan blir åtta och det är dags för kvällens höjdpunkt. Jag slår mig ner i soffan och hinner sitta i någon sekund innan jag måste ta bort den lilla boxaren från katten, som väcks brutalt ur sin skönhetssömn av ett gäng illa-sinnade slag samt ett viss mått päls-plockning av små nävar som drar allt vad de förmår. Men i rättvisans namn ska nämnas att Tubbe inte är ett utvalt offer, för hon varierar sig också genom att dra på några smällar i Joels bakhuvud när han inte tittar.

Efter ett par låtar tycker jag att det är fikadags och slår på vattenkokaren för att göra cappucino. Sen dukar jag fram på bordet i vardagsrummet, och som sista akt ställer jag ner den nybakade kladdkakan. Den hinner knappt landa på bordet innan tre små fingrar gräver sig ner i glasyren och skapar en dekoration i form av tre hål som med lite fantasi kan tolkas som löv. 
Allvarligt, vart kom HON ifrån???


Jag torkar de kladdiga små fingrarna och skyndar mig att äta upp min kakbit innan nästa katastrof inträffar. Kaffet avnjuts i portioner eftersom jag måste ställa muggen i fönstret mellan varven. Det finns inte en chans att jag kan ställa den på bordet eller hinna sitta stilla så pass länge att jag kan tömma den under en sammanhängande period, det har jag lärt mig och även accepterat.

Den tomma assietten som ställs på bordet tillsammans med skeden tas genast därifrån för att förvandlas till trumset, och allra bäst klang blir det om man kan använda (den vita) soffan som underlägg. Där drar dock mamman gränsen och flyttar det nybildade instrumentet till bordet. Inte lika kul, kan tilläggas. Bättre då att lägga fatet i lära-gå-vagnen och sen försöka ställa sig på det. Men, nej, åter igen bromsad av mamman. Tråkigt.

Innan Joel ens hinner märka henne står hon med hela handen full av godis som hon har stulit ur godisskålen som vilar i hans knä. Jag dit och tar av henne. Gör en studs ner i soffan men återvänder genast till Joel för att ge tillbaka hans glasögon som den ondskefulla lillasystern ryckt av honom. Detta upprepas några gånger, innan hon lyfts bort därifrån och ger sig ut på nya äventyr. Jag hinner sitta i några sekunder innan ett ill-vrål vräker mig ur soffan och fram till videon, vars lucka nu innehåller ett pyttelitet finger, som absolut inte har där att göra. Luckan öppnas, fingret befrias och mamman återvänder till soffan, ett händelseförlopp som görs om med omedelbar verkan. Tredje gången hon skriker av samma anledning ber jag Joel hjälpa henne medan jag, inte för första gången funderar på varför man gör om samma sak gång på gång fast det gör ont. Har de för dåligt närminne eller tror de att de ska få ett annat resultat om de bara gör om saker tillräckligt många gånger? De är sannerligen fascinerande, de små liven.

Hon drar en vända till bordet för att försöka sno åt sig något roligt där. Jag dukar bort fikat, det är lugnast så. Vill de ha mer kaka får de hämta det i köket…

Dags för Ranelid på teven. Han påbörjar sin monolog men innan jag hinner dra fram skämskudden försvinner ljudet och tv-skärmen blir svart, för att sedan övergå till blå. En stunds förvirring och sen: Aha! Juva har slagit igång dvd-spelaren. Jag går och stänger av den och tar med mig dvd-kontrollen till soffan för att kunna handla lite snabbare nästa gång det sker. Men det var konstigt nog en engångshändelse och jag får avnjuta (?) en stund av Ranelids uppträdande i lugn och ro. Plötsligt börjar någonting pipa och spela en bit ifrån vardagsrummet. Jeanette och pappa tittar frågande på mig, som rutinerat ropar åt Juva att komma, och fåfängt hoppas att det ska räcka med det. Det gör det såklart inte, så jag får gå och hämta henne från tvättstugan, där hon försöker skapa ett eget bidrag till Melodifestivalen med hjälp av vår skönsjungande tvättmaskin. Som gissningsvis snart kommer att behöva service, alternativt avlivning.  

Under resten av programmet hinner den lilla marodören också med att riva ut alla servetter som ligger undanstoppade i en hylla, hitta och ta en förstoring ur samma hylla, balansera sin vattenmugg mot elementet; vilket orsakar gråt när den ramlar ner i hennes ansikte, hitta något olämpligt att stoppa i munnen som också orsakar tårar, samt dra ur kontakten till golv-lampan som vanligtvis blockeras av bordet av just den anledningen. Och hittar hon inte på något tok vill hon gärna klättra i lära-gå-vagnen eller soffan.

Det är inte bara Melodifestivalen som är slut klockan tio, kan jag säga. Det är också mamman och även hennes älskade, tålamodsprövande lilla orkan... ♥

Dagens två mantran:
Rätt låt vann. Det är bara en fas, det går över.
Rätt låt vann. Det är bara en fas, det går över… =)  =)