Saknad...
Igår skulle han ha fyllt 39 år. Min älskade, saknade bror. Men han fick bara bli 32. Jag "växte" själv om honom i år när jag tog klivet över till 33. Det känns jättekonstigt att vara äldre än sin storebror...
Snart sju år har gått sen den där ödesdigra natten när vår familj slets sönder i lågor och rök. Och jag kan fortfarande inte tänka på honom. Jag vill inte se bilder på honom och tänka på vad jag en gång hade för det gör så enormt, sjukt ont. Det enda sättet för mig att leva vidare utan honom har varit att låtsas att han aldrig funnits. Och det är inte bra, jag vet det. Men jag kan inte göra på nåt annat vis. Jag klarar det inte. Kanske blir det annorlunda nån gång. Jag hoppas det. Men inte än. Inte riktigt än...
Åååååååååååååh, dessa förbannade tårar som aldrig tar slut! Har inte tänkt på att du har växt om honom, men tack alla makter för det! Alternativet vore ju så outhärdligt och skrämmande, att du inte heller fanns här. Nä, vi får skydda och skydda alla det våra som är kvar, så de växer upp och blir gamla gubbar och kärringar, hela högen. Så dä så! Grattis på 39-årsdagen än en gång lillebror!