Sagor, sorg, slipdamm och sojakorv

Svenne är stark som en björn, och kan gneta på som en myra när han sätter den sidan till. Ingen bär möbler som han, och när han lägger i turbon och sätter igång och städar är det så att damerna från "Rent Hus" kryper in i en oputsad vrå och skäms. Vilja finns, styrka finns, men dessvärre har tummarna blivit placerade, låt oss säga, lite mer centrerat i händerna än vad som kan vara praktiskt.

 

I det aprikosfärgade huset på Sotkroken är det Jeanette som skruvar ihop Ikea-möblerna, OM hon har turen att hitta rätt verktyg, vill säga. Det spelar nämligen ingen roll hur många presentinslagna verktygslådor Svenne föräras av välvilliga familjemedlemmar, de försvinner alla spårlöst. Ingen vet vart de tar vägen, möjligen plockar han isär dem och säljer delarna på svarta börsen för verktyg, men det är en verksamhet han i så fall lyckats hålla hemlig för oss alla.

Tapeter kan han sätta upp (med lånade verktyg förstås) och även kladda lite målarfärg på väggar och tak. Däremot bör han hålla sig långt ifrån allt vad golv heter. Klickgolv till exempel. En uppfinning så finurligt gjort att ingen ska kunna misslyckas.

 

Men... Om någon kan överbevisa Gunde Svans enerverande motto är det Svenne Lång, för jo, DET ÄR OMÖJLIGT ATT LÄGGA ETT KLICKGOLV BAK OCH FRAM! Det spelar ingen roll hur många timmar man håller på, det kommer inte att fungera.

De kommer inte att haka i varandra när man har lagt dem åt fel håll. 

När man så misslyckas med 50/50 - chansen och publiken består av fru och barn finns det bara en livlina kvar - att ringa en vän. Det fick Svenne lov att göra, och det han vann var ett riktigt lagt golv.

 

 

Tid och erfarenhet har lärt oss övriga att när man behöver hjälp med något praktiskt är inte Svenne vännen man ringer, vilket har visat sig på olika sätt genom åren...

 

Alby, ett antal somrar sedan:

 

Svärfar Knut-Arne ska upp med en kåpa till skorstenen och Svenne erbjuder självklart sin hjälp. Detta med en något obehaglig känsla i kroppen, baserad på kombinationen av skorstenars tendens att sitta på tak, och hans något skeptiska inställning till höjder. Men han biter ihop och ger sig i kast med utmaningen.

 

Så, Knut-Arne slänger upp kåpan över axeln med hjälp av ett kraftigt rep, och stövlar iväg uppför stegen. Svenne går efter och planen är att han ska hålla upp kåpan lite för att minska tyngden för försteklättraren. På backen står fru och svärmor och kastar beundrande blickar på Svenne, för han är ju såå tuff och gör det såå bra.

 

Det är tungt för Knutte, men han kämpar på och har snart tagit sig uppför hela stegen och vidare upp på taket. Han sliter som ett djur och äntligen framme vid målet; skorstenen, vrider han på huvudet för att kolla hur det har gått för hans höjdrädde följeslagare. Förvånat gör han då upptäckten att där inte finns någon följeslagare. Hoppsan!

En mera dramatiskt lagd människa än min pappa hade här kunnat göra hysteriska utrop av rädsla för att Svenne ska ha ramlat ner från ett högt tak och ligga sönderslagen i gräset, och det dessutom bara för att vara sin svärfar till lags. 

Men, nu är Knut-Arne Eklöf inte lagd åt det hysteriska hållet, vilket såklart inte hindrar att han från sin plats vid taknocken funderar på vad som kan ha hänt svärsonen.

 

Svaret var enkelt: Svennes hjälp var ett placebo, en illusion.

Den fanns aldrig på riktigt. Han tog sig inte längre än upp på stegen och inte heller där minskade han någon tyngd för Knutte, eftersom händerna var fullt upptagna med att krampaktigt hålla sig fast. Tjänstvilligheten minskade i takt med stegpinnarna och när dessa tog slut ville han inte längre ens låtsas vara till hjälp. Skärrad klättrade han ner till tryggheten igen och lät gubben klara sig bäst han ville.

Tanken var god och det är väl den som räknas,

även om det inte räcker riktigt ända fram alla gånger...