Sagor, sorg, slipdamm och sojakorv

Igår kväll kollade Kent och jag på "Baksmällan 3". En bit in i filmen pausade vi och Kent gick in i köket för att göra kvällsfika till ungarna. Jag, som var sjuk och ynklig låg kvar i soffan men fick sällskap av Joel som satte sig i en fåtölj framför teven. Plötsligt hörde jag honom säga: "Vi... vis... viss... visst... ä... är..."

Där kunde jag ha blivit lite orolig och trott att han utvecklat nån form av stamning, men jag förstod rätt snabbt det osannolika i att han faktiskt satt och läste den pausade texten på teven.

Och mina tårar började rinna.

 

Vilken annan förälder som helst med en "normal" elvaåring skulle kanske börjat gråta för att ungen läste så dåligt, men eftersom jag nu råkar vara mamma till ett barn med funktionshinder var det helt och hållet glädjetårar som rann. Jag kan omöjligt förklara hur stort det kändes! Kent och jag fick för flera år sen veta att det inte var säkert att Joel nånsin ens skulle lära sig läsa, och när han väl började försöka var det mer att han lärde sig känna igen ordbilder snarare än att han ljudade sig fram. Men så började Kerstin, hans fantastiska resurs på skolan att träna ljudning med honom och han lärde sig att ta ord med två bokstäver, sen tre och så vidare. Fast intresset var svalt. Han hade ingen ro att sitta hemma och ljuda, det var överhuvudtaget inte aktuellt att försöka. "Don´t try this at home", var hans motto.

Och så nu då! Plötsligt ljudar han sig igenom en mening på teven, helt på eget bevåg. Det tog en liten stund men han fick fram det: "Visst är jag rolig?"

(Ja, Alan i Baksmällan, du är skitrolig och det är de andra också. Väldigt bra filmer.)

 

När han så tagit sig igenom alla ord gick den lille slyngeln oberört in i köket och kvar låg jag i en snyftande hög i soffan med hjärtat sprängfyllt av omtumlande känslor. Är det nånting jag vill att mina barn ska kunna ha glädje av så är det att läsa, eftersom böcker är bland det bästa jag själv vet. Jennilie är redan där och nu, nu känns det som en möjlighet även för Joel. Det är mer än jag hade vågat hoppats på.