Sagan om ringen - true story

Förra onsdagen hade jag lite bråttom till jobbet så jag slängde ner mina smycken och mascaran i en liten sminkväska och drog. Väl framme på jobbet upptäckte jag att jag saknade ett örhänge och förlovningsringen. Vigselringen var med men den fick sitta ensam på fingret, för jag hade tydligen missat att få med den andra hemifrån. Trodde jag. Torsdag och fredag var jag hemma med Jennilie som var sjuk och tog aldrig på mig några smycken men när jag på lördagen skulle ta på mig mina ringar upptäckte jag till min fasa att förlovningsringen verkligen inte fanns nånstans. Panik!!
Här kanske jag ska flika in att jag sen förra sommaren tar av mig ringarna på kvällen och inte alltid sätter på mig dem när jag bara är hemma heller. Detta efter att ha fått nåt slags eksem av ringarna. Det var förmodligen för tätt så fingret fick ingen luft när de satt på hela tiden, så då slutade jag med det. 
 
I alla fall, jag letade överallt i hallen, kollade bakom byrån och i alla golvspringor. Tårarna rann och jag kunde inte sluta förbanna min klantighet. Att man tappar bort ett smycke är ju inte hela världen men när det gäller förlovnings- eller vigselringen är det lätt att hålla sig för skratt. Även om man säkert kan ersätta dem med nya vill man ju liksom ha originalen som varit med under själva tillfällena. Affektionsvärde, kan man väl lugnt säga att de har. 
 
Lite senare på dagen tog jag med mig tjejerna och for till Ånge för att handla. Vi var först på blomsteraffären och köpte nya blommor till köket och även till graven, sen skulle vi ta veckohandlingen på Ica. Men bara för att kunna släppa det sen for jag in på jobbet för en snabb koll efter ringen på parkeringen. Jag trodde verkligen inte att den kunde vara där men jag ville ändå utesluta möjligheten. Efter bara en kort syning av backen hittade jag så faktiskt den saknade delen av örhänget som också var försvunnet, och hoppet sjönk. Jag förstod då att ringen verkligen var borta, den kunde ha hamnat precis vart som helst. 
 
Och så låg den bara där. På backen, helt oskadd efter att i fyra dygn ha lyckats undkomma ondsinta bildäck och människofötter. Jag trodde inte det var sant. Det var nästan lite magiskt och jag är så, så glad att jag hittade igen den.
 
 
Tillsammans igen.
Ordningen återställd.
Frid och fröjd.
Halleluja. 
 

Kommentera här: