Jag går sönder...
Ett första försök till bearbetning kommer här:
Igår var kampen över. Cancern vann. Efter en propp i benet, troligtvis två i lungan och så en sista i magen gav mammas kropp slutligen upp. Efter allt fruktansvärt lidande hon fått utstå får hon äntligen vila. Och jag är jätteglad för att hon slipper plågas mer. Men jag går sönder av ångest för att hon inte längre finns hos oss. Jag gråter för min egen skull, för henne; hon kunde ha haft så många goda år framför sig och hon ville verkligen se sina barnbarn växa upp, för mina barn som är jätteledsna för att en av de trygga pelare som alltid funnits där för dem nu är borta, och jag gråter för min stackars pappa som är lämnad ensam kvar efter 45 år tillsammans. De har delat allt och även blivit tvingade att gå igenom förlusten av sin ende son. Men de klarade det, för de hade oss och framför allt hade de varandra. Nu är han ensam. Jag är allvarligt orolig för min pappa. Han är stark som en oxe, det vet jag, men nånstans måste väl även hans smärtgräns gå?
Jag förstår inte hur det här ska gå. Men jag vet av erfarenhet att det kommer att göra det. Vi ska bara in i helvetet och så vända igen. Det är tufft, alltså. Hela tiden dyker nya minnesbilder upp, och ständigt nya "aldrig mer"... Jag kan inte acceptera det här, jag bara kan inte. Visst, hon var inte purung, men 62 är ju ingen ålder nuförtiden. Och jag var inte beredd. Det gick så fort på slutet, jag trodde vi hade mer tid kvar. Fast det spelar nog ingen roll, jag tror inte man kan förbereda sig för nåt sånt här.
Jag hoppas hon har återförenats med Jimmy, som hon följde på dagen fem och ett halvt år efter hans död. Jag hoppas att de båda har det bra.
Och att vi som är kvar en dag kan få må bra igen också.
VILA I FRID, ÄLSKADE LILLA MAMMA!!! Du är bittert saknad...