Sagor, sorg, slipdamm och sojakorv

Jag har alltid varit väldigt dålig på att äta frukt. Och ja, jag ser ironin i det, med tanke på att jag är vegetarian. Men jag tycker inte att det är så värst gott.

Jag lessnar alltid på smaken innan jag har tagit mig igenom hela frukten, så att säga. Det finns undantag, dock. Mandariner, t ex. Kan jag äta hur många som helst. Kiwi som inte är sur är också väldigt, väldigt smaskigt. Med flera, med flera. Det är väl kanske mest de här Svensson-frukterna jag har problem med, typ äpplen, bananer och päron. Det måste bero på min vansinnigt exotiska och spännande personlighet. Eller nåt.

 

För några månader sedan upptäckte jag ett annat livsmedel jag inte varit så haj på tidigare, men som både är sjukt gott, mättande och faktiskt även nyttigt. Jättebra mellanmål för hungriga jag på jobbet innan jag får äta lunch.

(Det är hell hour varje dag de där timmarna mellan frukost och lunch.) 

Det låter förstås för bra för att vara sant, och det är det också. Nötter innehåller nämligen en ohygglig massa kalorier och jag tror att jag helt rättfärdigt kan klandra dem för de extra, högst ovälkomna kilon som smugit sig på mig, trots att jag börjat träna och inte ätit sämre än vanligt. (Inte så farligt mycket sämre tror jag i alla fall.)

 

Så, förra veckan var jag tvungen att ta ett tufft beslut och göra slut med nötterna. (Tur jag har kvar den stora nöten hemma att trösta mig med.)

 

Men, vad gör man då under de kritiska timmarna när man inte får äta sig mätt på nötter? Jo, man stoppar huvudet fullt med frukt. Nöden har ingen lag, bla bla bla. Idag har jag mellan frukost och lunch ätit en apelsin, vindruvor, en halv nektarin (den var inte så god) och två mandariner. Jag hoppas att det är en övergångsfas, annars kommer jag att vara dopad på fruktsocker inom en väldigt snar framtid...