Sagor, sorg, slipdamm och sojakorv

Nu är det gjort. Begravningen var igår och vi överlevde. Jag är lite förvånad att jag fortfarande har ett hjärta som slår, eftersom jag grät så mycket att det borde ha brustit. Att se kistan, alla blommor i hennes favoritfärger lila och gult och alla ledsna människor gjorde det hela bara alltför verkligt. Hon är borta. Igår var allra sista gången jag fick vara i närheten av min mamma, och då bara som sorgsen åskådare till hennes sista viloplats. Det var en fin ceremoni, tror jag, och nu kan vi inte göra mer för att hedra henne. Nu gäller det bara att försöka överleva tomheten som kommer över en. Visst, det är jobbigt att planera en begravning, men samtidigt tvingas man att hålla igång, man har en sysselsättning och ett mål och med lite ansträngning kan man koppla bort vad det egentligen gäller och bara försöka få till allt så bra som möjligt. Nu är det över. Och det är nu det riktigt jobbiga börjar. Vardagen utan henne. En oändlighet av dagar framför en, med ännu en bit som fattas i vårt familjepussel.

Det känns så tomt. Så meningslöst. Jag gruvar mig mer för den kommande julen än jag kan sätta ord på. När Jimmy dog åkte vi ju till Marocko allihopa för att slippa fira den första julen utan honom. Men nu? Ingen har väl råd med det, Jeanette och Svenne har precis varit i Peru och jag är mammaledig. Det går ju inte. Jag förstår inte alls hur vi ska bete oss. Det var mamma som höll ihop även jularna, hon fixade maten, t om i fjol fast hon inte var i nåt vidare skick. Vi hjälpte självklart till, men hon höll i trådarna. Nu är trådarna av. Vi är en trasig familj och det känns hopplöst. Just nu i alla fall. Jag vet ingenting. Jag är så trött. Vill inte göra nånting. Bara sitta här hemma och oroa mig för pappa. Jag skulle vilja ge honom en ny fru bara för att fylla tystnaden. Bara så att han inte skulle behöva vara så förtvivlat ensam. Det gör mig så ont.

Men, det finns såklart ljuspunkter även nu. Och jag skulle vilja tacka alla fantastiska människor som stöttat oss, som kommer ihåg att messa och ringa, skriva på Facebook, alla som betalat till fonder i mammas namn, ni som köpt blommor till oss eller till begravningen och självklart alla som kom på begravningen! Ett särskilt tack också till Oscar som fixade inspelningen, Jennifer som tog hand om ungarna så vi kunde sjunga i lugn och ro, samt Jane som ställde upp och tog dem igår när vi verkligen behövde barnvakt... Tack alla! Nu börjar jag låta som en Oscarsvinnare med ett förberett tack-tal mitt i allt det tragiska, så nu lägger jag ner det här. Måste nog ringa och kolla hur det är med pappa...