Sagor, sorg, slipdamm och sojakorv

Apropå den här filmen om Jesus som jag fick hem häromdagen. Jag skulle vilja förklara min ståndpunkt litegrann angående det. Jag tycker det var fruktansvärt onödigt och slösaktigt att skicka ut en väldans massa filmer till random människor med den uppenbara risken att de genast skulle slänga dem. Som ett exempel gick Kent och jag för många år sen ur Svenska kyrkan av den anledningen att vi inte är troende och därför inte såg något skäl att vara med. Redan i tonåren valde jag att inte konfirmera mig av samma anledning. Jag ville inte göra en sak som jag själv inte kunde se poängen med.

När Kents och mina barn lite senare kom till världen hade vi namngivningsceremonier hemma för dem, de är inte döpta i kyrkan. Vi gifte oss utomhus genom en borgerlig vigsel, det var opretantiöst, lättsamt och vackert. Och vi är fullt på det klara med att det när vi dör inte kommer att hållas någon gudstjänst i en kyrka för oss.

Mina känslor kring det efter att själv ha suttit på första parkett ett par gånger är att det måste bli skönt för mina efterlevande att slippa det.

 

Begravningsavgiften kommer man aldrig ifrån även om man går ur kyrkan, så när jag kolar kommer mina barn att kunna kremera mig och stoppa ner askan i en grav de kan gå till om de vill. Sedan vill jag inte gärna tro att allting tar slut när man dör, utan att man kan sväva runt sina nära och kära ett tag för att sedan gå vidare till ett nytt liv. Att tänka på sina förlorade kära som borta, försvunna i tomma intet gör alldeles för ont och känns outhärdligt deprimerande och meningslöst. Därför väljer jag att tro att de fortfarande finns runt omkring oss på något sätt. Det skänker mig en viss tröst. Möjligen lever de loppan däruppe med Jesus, som kanske, kanske inte har funnits, vad vet jag? Jag håller det för osannolikt, men jag vet lika lite om det som någon annan som hittills haft turen att klara sig från att dö.  

 

Jag har inga åsikter om folk som är religiösa så länge de inte använder sin religion för att skada andra människor eller försöker tvinga på andra sin tro. Kan de finna tröst och styrka genom att läsa Bibeln eller what ever, så bra för dem. Jag kan det inte men jag skulle aldrig drömma om att försöka få dem att känna att de har fel på något vis. Det finns inte i min värld att tala om för nån annan hur den ska leva sitt liv, jag bryr mig lika lite om andras religiösa inriktning som om deras sexuella läggning, hudfärg eller vad som helst annat som inte påverkar hur de är som människor.

Det är deras handlingar som avgör vad jag anser om folk i min omgivning.  

 

Själv har jag varit vegetarian i snart femton år nu. Det är helt och hållet av etiska skäl, för mig känns det inte rätt att äta djur när man inte behöver. Det här kan upplevas som provocerande av vissa, jag har många, många gånger fått försvara mitt val och känt att jag blivit betraktad som lite mindre vetande. Nu börjar det förvisso bli mer socialt accepterat och i och med klimatfrågan börjar man få upp ögonen lite mer för hela grejen med att äta eller inte äta kött men i början av mitt ställningstagande stötte jag på många väggar. Jag har aldrigt riktigt förstått det, att man måste försöka få nån som valt att lyssna på sitt blödiga hjärta att känna att hon gör fel. Hur kan jag göra fel när jag skonar mängder av djur från att behöva dö för min skull? Jag vet att jag gör vad som är rätt för mig, för mig finns inget alternativ, men jag har aldrig försökt pracka på någon annan mina åsikter. När folk frågar varför jag är vegetarian svarar jag gärna och jag tar villigt en konstruktiv diskussion. Däremot gillar jag inte påhopp som jag upplever kommer sig av en desperat önskan att hitta fel i mitt handlade. 

 

Summa summarum: Jag accepterar att folk tror på Gud. Vad skulle jag ha för rätt att inte göra det? Jag accepterar att folk väljer att äta kött. Jag förstår det inte men jag accepterar det. Det måste jag, annars skulle jag bli tokig. Med det sagt ser jag ändå ljust på framtiden och de köttfria tendenser som faktiskt kommer mer och mer. Det införs Meat-Free Mondays lite här och där, de vegetariska utbuden ökar stadigt och fler och fler får upp ögonen för att vegetarianer faktiskt varken behöver vara militanta eller mer konstiga än gemene man. Det är väldigt, väldigt skönt.

 

Kan vi nu inte bara enas om att acceptera varandra trots våra olikheter?

Det skulle vara så himla käckt, alltså. 

♥