Brutal väckning
Baileys och jag upplevde ett gemensamt trauma inatt. Mitt i natten väcktes vi av blodisande skrik, flera stycken. Satan alltså, man hade ju kunnat hoppa ur skinnet för mindre. Men, eftersom jag skrämts en gång tidigare och betydligt värre när jag för några år sen en sen, kolsvart kväll skulle besöka kyrkogården (nej, jag är inte mörkrädd) tvärstannade av ett sånt fasansfullt skrik att jag trodde att jag promenerat rakt in på Elm street visste jag vad det var den här gången.
Rådjur.
Det visste jag dock inte den kvällen på kyrkogården, då trodde jag på fullt allvar att nån slaktades i kylrummet tills Jane upplyste mig om dessa väna små varelsers ohyggliga låtanden. Allvarligt, varför gör de på detta viset? Hur kan nån som ser så fullständigt liten och oskyldig ut låta så fruktansvärt illa? Och varför måste de göra det mitt i natten? Klockan var tre inatt. Tre! Har de inget hyfs? Bambis mamma var nog inte den enda som dog innan hon hann uppfostra sonen. Fnys.