Skräckslagna tankar från en blivande tonårsmorsa
Jag har funderat mer och mer på en sak: Jag är livrädd inför tanken på att ha tonårsbarn. Det känns som att tonårslivet blivit så mycket farligare sen jag levde det. På min tid (←←tantvarning) var dåligt hembränt och nån kille som druckit lite för mycket av just det dåliga hembrända och försökte sig på lite tafsande det värsta vi tjejer kunde råka ut för. Om vi ska överdriva lite, förstås. Självklart förekom det även då värre saker, som jag inte märkte så mycket av för att jag kanske ändå var lite skyddad, men jag tror också att farorna förekom i betydligt mindre utsträckning än de gör idag. Droger fanns i Ånge då också. Men de var mer undangömda, det var mer hysch-hysch kring dem och de höll sig inom vissa kretsar.
Eller minns jag fel?
Hur ser det däremot ut idag? Våldtäkter hör till vanligheterna, många av dem är gruppvåldtäkter och inte sällan filmas övergreppet och läggs ut på nätet. Knarket flödar och det kommer stadigt nya varianter av död i form av diverse piller eller tobak. Ta bara det senaste; Spice, hur många har fått sätta livet till på grund av det? Det är lättåtkomligt, billigt och så fruktansvärt, fruktansvärt farligt.
Barn trotsar sina föräldrar, så är det bara och så ska det också vara. Jag själv var kanske världens mesigaste tonåring och den absolut sista bland mina jämnåriga att smaka sprit. Men jag gjorde det till slut. Jag har även tjuvrökt, vilket jag tack och lov inte såg någon som helst poäng i, förutom då kanske spänningen i det förbjudna.
Hur kommer det att bli när mina barn ska trotsa sina föräldrar? Kommer de också att grogga på hembränt och apelsinjuice och tjuvröka i buskarna? Eller kommer de istället att bli bjudna på lite röka av den inte så ofarliga sorten, dra i sig Spice och tillhöra dem som har otur? De som provar en gång och aldrig mer?
Jag är på riktigt livrädd. Hur ska Kent och jag kunna förmå våra barn att aldrig prova droger i någon form? Joel lär kanske inte vara i någon farozon med tanke på att han knappast kommer att vara ute i farten på samma sätt som sina jämnåriga. Men Jennilie? Hon fyller tio nu, om tre år blir hon tonåring och även fast hon lyssnar på, och respekterar oss som föräldrar, kommer hon att kunna stå emot om hon blir erbjuden? Sedan, om tio år är det Juvas tur att fylla tonåring och jag funderar redan nu på hur det kommer att se ut då. Kommer det att finnas ännu värre grejer än det gör idag? Det är väl det hållet det går åt, att det blir värre och värre?
Hur skyddar man sina barn från det här? Hur ska man kunna sova på nätterna som tonårsförälder? Ska man hota, muta eller låsa in sina barn och inte släppa ut dem förrän de fyller 30? Eller kommer det att räcka med upplysning, kommer de att lyssna och ta till sig om man berättar om farorna? Ska vi behöva göra det? Ska vi behöva frukta för våra barns liv varje gång de är ute med sina kompisar på kvällarna? Går det verkligen inte att få bort knarket från gatorna? Vad kan vi göra?
Ingen människa ska behöva överleva sitt barn, det går emot alla naturlagar som finns. Hur många föräldrar tvingas begrava sina barn på grund av knark? Och det som kanske är mest skrämmande är att det kan vara vem som helst. Det behöver inte alls vara barnen från de trasiga hemmen, de som rymt hemifrån och hamnat i fel kretsar. "Problembarnen." Det kanske har varit så tidigare men idag räcker det med att vara på fel plats vid fel tidpunkt. Att ha otur. Jag tror inte att någon går säker. Nyfikenhet, grupptryck eller ett tillfälligt grumlat omdöme kan leda till ett ödesdigert misstag. Hur ska vi kunna skydda oss och våra barn från det?
Hur många gånger har man inte som stressad, trött småbarnsförälder fått höra frasen: "Små barn, små bekymmer. Stora barn, stora bekymmer"?
Nu börjar jag förstå vad de pratat om.