Sagor, sorg, slipdamm och sojakorv

Inatt blir det tio år sedan Jimmy, mitt i livet och så full av just liv, plötsligt upphörde att existera vid 32 års ålder. Vår syster Jeanette var 38 och jag som är minst 26 år fyllda. Vi hade inga mor- och farföräldrar kvar i livet, men att mista sina gamla, hur älskade och saknade de än må vara, kan aldrig förbereda en inför att förlora en av de absolut närmaste i alltför unga år. En som inte borde stå på tur att lämna.

 

Jag ska inte påstå att jag minns det som igår för jag har gjort allt i min makt för att förtränga, såväl natten det hände som det faktum att jag överhuvudtaget haft en bror, och jag har lyckats väl. Jag trodde nog att det skulle ändras med tiden, att smärtan skulle dämpas såpass att jag kunde glädjas åt minnena, och kanske kommer det hända en dag, men inte nu. Inte än. Fortfarande efter tio år överskuggar förlusten av honom allt det ljusa och roliga hans hastigt avslutade liv förde med sig.

 

Därmed inte sagt att jag inte kan minnas den där natten, visst kan jag det. Minnena finns lagrade i min kropp och barriären jag så omsorgsfullt konstruerat luckras alltid upp såhär vid årsdagarna. Det kommer i regel smygande, ett svårmod jag inte kan sätta fingret på, olustkänslorna som växer sig starkare utan att jag kan identifiera ursprunget till dem. Sedan får jag flashbacks, plågsamma scener som spelas upp i mitt inre. Min egen teori är att jag på grund av den posttraumatiska stress jag drabbades av och den följande oförmågan att ta itu med det som hänt gör att jag med jämna mellanrum tvingas igenom dessa uppslitande stunder. Jag sörjde aldrig riktigt, jag accepterade aldrig det inträffade och jag har aldrig förlikat mig med att han är borta, trots psykologhjälp. Det är inte sunt och därför känner jag att jag på sätt och vis behöver det här. Jag tänker mig att jag behöver plågas och att jag för varje tillfälle jag utsätts kommer ett steg närmare läkning. Det kan naturligtvis vara helt fel tänkt av mig, jag är ingen psykolog och vet inte hur sånt här fungerar egentligen. Men bara det att jag har skrivit väldigt lite om Jimmys död här på bloggen trots att jag bearbetar allt som gör ont genom att skriva om det säger mig en hel del. Nu tänker jag dock att det kan vara dags att sätta ord på några av de minnen som plågar mig, så kanske de gör mindre ont sen. Men jag vill varna er, det är ingen rolig läsning...

 

Jag förstod först inte att det var lägenheten som brann men när det gick upp för mig hade jag blicken fäst på ett hål i väggen som sprutade ur sig svart rök. Det var då skräcken slog till, när jag insåg att det hålet varit köksfönstret. Den bilden är fastetsad i mitt minne, tillsammans med ljudet av Jimmys röst på svarsmeddelandet som spelades upp gång på gång när han vägrade svara trots mina oräkneliga försök att få tag i honom.  Känslan av vanmakt gränsade till vansinne när mantrat "Det här händer inte oss" matades runt i en ändlös loop inuti min huvud. (Ja, det är EXAKT så man tänker, lika verkligt som det är banalt.)

 

Fler scener:

 

Ansiktsuttrycket på sköterskan som fick uppgiften att meddela mig när han hittats i den brinnande lägenheten och allt hopp slutligen var ute. Inga ord var nödvändiga för att krossa min trygga värld och just efter det är minnet suddigt. Jag vet att jag tog mig ur rummet ut till korridoren där jag i vildaste panik blåslog mina armar mot betongväggarna i ett fåfängt försök att utestänga ångesten. Jag vet också att Jeanette anlände precis lagom för att ta emot mig när jag svimmade.

 

Ambulansfärden jag tvingades till för att undersöka mina rökskador, oron för att våra föräldrar inte skulle hinna få dödsbeskedet innan nyheten spred sig eftersom alla mot mitt nekande insisterade på att Jeanette skulle följa med mig till sjukhuset istället för att vara den som meddelade dem; den oro som också besannades på grund av vidrigast tänkbara byråkrati.

 

Åsynen av mina föräldrar, som halvvägs till Sundsvall till slut fått dödsbeskedet av sin svärson efter att ha skickats iväg av polis utanför det ännu pyrande huset, trots att de presenterat sig som föräldrar till en av de boende i lägenheten, när de klev in i sjukhusrummet. Hur de stod där och skakade, en syn perfekt ackompanjerad av panikkänslan min syrgasslang i näsan ingav.

 

Sköterskan som tålmodigt och med tårar i ögonen försökte tvätta rent mina kolsvarta händer där jag låg ensam i en sjukhussal medan jag försökte ta in att min familj en våning ner nu utgjordes av tre personer istället för fyra.

 

Hur samma sköterska höll hårt i mig när vår trasiga familj senare tog hissen ner till bårhuset för att säga farväl till den som inte borde ha varit den förste att lämna oss.

 

Känslan av att gå in i någonting fasansfullt, en scen som skrämde vettet ur mig trots att huvudpersonen var den som alltid skyddat mig och gjort sitt yttersta för att jag skulle känna mig trygg. Overklighetskänslan, de första stapplande stegen som avbröts vid anblicken av den älskade gestalten på bordet. Sammanbrottet, oförmågan att ta in situationen, sinnenas vägran att samarbete. Vacklande steg tillbaka, djupa andetag och till sist, tvånget att ta stegen in i rummet som symboliserade slutet på vår familj.

 

Så onaturligt stilla, han som alltid svämmade över av liv. Brandlukten, så stark i det slutna utrymmet och den chockerande insikten i var den kom ifrån. Att en enda kropp kunde föra med sig så mycket lukt, herregud, vilken miljö hade han legat i? Samtidigt lättnad över att ha en kropp att bevittna, att själv få se att han tagits av röken och inte av elden. Onaturlig tacksamhet.

 

Det välbekanta ansiktet, så blekt bakom sotet. Så tomt. Ett svart brännmärke på axeln, malplacerat bland tatueringarna. Oviljan att röra det nyss levande, bisarr rädsla för en rörelse som samtidigt är det enda man vill uppleva. Så kall, tankarna som snurrade: "Det här är inte min bror."

Behovet av att komma därifrån korsat med motståndet att lämna honom alldeles ensam i det kvävande rummet.

 

Pappas tomma stirrande genom sjukhussalens fönster; bilden av ren och skär sorg. 

 

Hemfärden när jag till slut skrivits ut från sjukhuset, hur vi samlades i min hörnsoffa, tillsammans men längre ifrån varandra än nånsin. Behovet av att dela på oss, för när vi var samlade alla fyra var det omöjligt att inte låtsas om det faktum att vi borde ha varit fem. Insikten att vi aldrig mer skulle bli fulltaliga omöjlig att ignorera.

 

Det har alltså gått tio år sedan den där fruktansvärda natten och det mörker som följde. Vi har fått uppleva mer sorg sedan dess, fler prövningar men naturligtvis också mycket glädje. Livet går vidare, om än i en annan form. Det går att vara lycklig, att må bra och glädjas åt det man har, fast man gör det med en liten väska av sorg på ryggen. En väska vars tyngd varierar. Ibland kan det gå dagar utan att man alls känner av den och vid andra tillfällen tvingas man stanna upp och vila för att den är för tung för att man ska klara av att ta ett enda steg till. Då får man lyssna på sig själv och göra just det; vila. Man får ta den tid som behövs för att sorgvågorna ska svalla färdigt och sedan gå vidare. Det är lite så det fungerar, vi har alla våra ok att bära och vore det inte tungt emellanåt skulle man kanske inte uppskatta det man har lika mycket. Det är väl så det är.

Det är livet. ♥