Repris - Inte världens bästa mamma
Eftersom vi nu är inne i julbakstider har jag kommit att tänka på den katastrofala knäck-incidenten för tre år sen. Den är jättebra att tänka på, för då kan jag inbilla mig själv att jag fortfarande är för traumatiserad för att komma igång med knäck-kok och annat. (Istället för annat kan man själv sätta in passande ord, exempelvis; julgardiner, ljusstakar, adventsgranar, bakning, godis, frid. Välj själv.) Men vad fan, jag har ju flera veckor på mig.
Såhär hände det i alla fall i början av december 2012, när Juva var blott ett år och nio månader. Det går fint att använda följande text som avskräckande exempel för andra förvirrade mammor därute.
"Idag tänkte jag för en stund sluta vara en stressad, grinig och trött mamma och istället leka käck, pedagogisk tomtebo-mor som fixar julgodis med äppelkindade barn, vars ögon förväntansfullt tindrar som adventsbelysningen alla andra har satt upp. Det sorgliga är bara att den här tomtebo-modern inte har ögon i nacken och när hon drog ut knäck-kastrullen på yttersta spisplattan för att bara snabbt kontrollera om smeten verkligen var så bränd som den luktade kom den minsta äppelkindade som en virvelvind från ingenstans och tog tag i den del av termometern som hängde utanför.
Efter en kort dragkamp som mot alla odds vanns av den lilla for termometern iväg och sprätte skållhet knäck-smet över mammans hand. Den pedagogiska modern flög i samma vända också hon all världens väg och den inte fullt så sansade versionen skrek och svor, vilket såklart skrämde övriga medverkande i dramat. Den lilla började gråta förtvivlat och när mamman tittade på henne såg hon till sin fasa att barnet var alldeles brunt i munnen. HUR hade hon kunnat få i sig av knäcken? Skräckslaget sköljdes den lilla munnen med vatten och sen blev det en tripp till vårdcentralen med två barn medan morfarn fick rycka ut till den tredje. Väl på plats hittades ingenting som tydde på brännskador och den konfunderade mamman blev ännu mer förvirrad. Hon hade ju redan reflekterat att barnet som förmodat ätit kokande knäck borde ha gråtit betydligt mer och längre.
Mysteriet kvarstod tills storasystern äntligen sa:
'Men mamma, visst åt hon choklad från chokladkalendern innan det där hände?'
Mamman såg plötsligt allting klart och hon skämdes.
Oj, vad hon skämdes…
Det var inget fel på den lilla. Hon grät enbart för att hon blev rädd. Det var choklad hon hade i munnen. Choklad som mamman hysteriskt rivit ut och med hjälp av vattentortyr försökt utplåna alla spår av.
Mamman bad om ursäkt till den väldigt förstående sköterskan, den orolige pappan som kommit rusande efter till vårdcentralen åkte tillbaka till jobbet och mamman tog med sig barnen hem igen. Hem till en bränd knäck-smet som satt cementerad i kastrullen och som tillsammans med en brännblåsa på mammans tumme, nästan större än tummen själv blev resultatet av dagens insats.
Vi får hoppas på bättre lycka nästa gång. Och då tänker jag inte göra mig till. Då tänker jag vara stressad, grinig och trött. Jag tänker vara mig själv.
Jag tror det blir bäst så."