Sagor, sorg, slipdamm och sojakorv

Mitt bokmanus har nu varit ute på vift hos förlagen i drygt tre månader och jag har mottagit nästan alla förväntade refuseringar. Det är helt okej, det är inte så att jag deppar ihop varje gång jag får ett nej. Jag förväntar mig det. Jag är 100 % införstådd med hur mikroskopisk chansen är att som debutant bli antagen hos ett traditionellt förlag. Chansen finns naturligtvis, och när jag nu efter så lång tids ansträngningar och tvivel lyckats få ihop ett färdigt manus kan jag förstås inte neka mig själv spänningen i att vänta på besked angående mitt alldeles egna verk. Jag var helt enkelt tvungen att uppleva det.

 

Så det har jag gjort. Det har varit väldigt nyttigt, jag har faktiskt lärt mig att jag är mer hårdhudad än jag trodde. Innerst inne väntade jag mig nog att jag SKULLE deppa ihop för varje refusering men så bräcklig är jag tydligen inte. Det känns skönt och alldeles, alldeles nödvändigt om jag nu ska försöka slå mig fram i den här branschen, där man kan hyllas ena dagen för att inte vara vatten värd nästa.

(Min egna högst ovetenskapliga slutsats.)

 

Ja, tiden har som sagt gått och ingen har antagit mitt manus. Jag har däremot mottagit ett gäng refuseringar varav ett var riktigt klantigt skrivet och sänkte mig för en stund, tills jag ventilerade saken i en författargrupp på Facebook och blev varse att det var det här förlagets standardrefusering. Inte smidigt alls.

Ett erbjudande om att ge ut via hybridmodell har jag också fått.

 

(Hybrid innebär alltså att författaren och förlaget hjälps åt med finansiering och därmed också fördelar vinsten annorlunda. Det finns många, många olika lösningar.) 

 

Igår fick jag så besked från Piratförlaget. Ett besked som gjorde så gott i hjärtat och samtidigt skavde rätt illa. Såhär stod det:  

Hej!

För en tid sedan skickade du ditt manus till oss för läsning och bedömning. Det kom upp till diskussion under ett av våra manusmöten och ansågs så pass intressant att vi bad vår lektör ta med det hem och läsa igenom det. Nu har vi fått ett kort omdöme som jag citerar här:

 Med glimten i ögat, en stor skopa humor och känsla för detaljer lotsar författaren till det här manuset oss genom den första småbarnstiden. Huvudkaraktären är sympatisk, man ler och tänker på Mia Skäringer i Solsidan, här finns samma rappa tunga men också värme. Dock blir inte det här manuset tillräckligt unikt för att skapa den där måste-känslan. Jag tycker om manuset, jag tycker det är bra genomfört, fast det hade behövts en ytterligare litterär nivå för att nå ända fram.

 Vi har tyvärr kommit fram till att Piratförlaget inte är det förlag som ska ge ut ditt manus, men vi hoppas att dessa rader ändå kan vara en uppmuntran. Eftersom vi har en relativt liten utgivning och en liten organisation antar vi ytterst få nya namn, men kanske kan du hitta ett förlag med större utgivning som visar intresse för det du skrivit.

 GAAHH!! Så, så nära... Jag gråter en skvätt inombords för att jag snubblade på mållinjen och i nästa stund svindlar det för mig när jag tänker på att PIRATFÖRLAGET DISKUTERAT MITT MANUS OCH FUNNIT DET SÅ PASS INTRESSANT ATT DET FÅTT GENOMGÅ EN LEKTÖRSLÄSNING. Fatta!! Jag kan inte hitta nog stora versaler för att uttrycka hur mäktigt det känns. Och utlåtandet. Så vackert, så hoppfullt, så nära, så nära, så nära...

Ja, ni fattar. 

Jag vet inte riktigt hur jag känner idag. Det är en väldigt blandad, förvirrad känsla. Det är tungt att jag inte nådde hela vägen fram, svårt att inte tänka "tänk om" och så vidare, och så vidare. Samtidigt fattar jag ju att det som hände igår var stort, det har jag fått bekräftat av andra både blivande och varande författare, och jag kan inte låta bli att känna mig bekräftad. När ett manus går så pass långt hos ett förlag finns det nånting där, det är inte hopplöst dåligt. Det måste finnas potential och det är så jag ska försöka tänka nu när jag ger mig på nästa steg. 

Hybridlösning, here I come.

Boken ska ut. =)