Sagor, sorg, slipdamm och sojakorv

Joel föds klockan 23.28 torsdagen den 25:e juli 2002 efter en utdragen förlossning med sviktande hjärtljud och hot om sugklocka och kejsarsnitt. Jag har gått två dagar över tiden och ändå är han pytteliten med sina 49 centimeter och ynka 2625 gram. Det är dock ingenting vi reflekterar över, han är vårt första barn och jag var själv väldigt liten när jag föddes. 

 

Vår gosse är lite för gul för att personalen på BB ska vara helt nöjd. Förutom vägningar före och efter matning för att han är så liten kollar de också regelbundet gammaglobulinvärdet för att kunna utesluta gulsot. Amningen är svår att få till och han skriker mycket. Planen är att vi ska stanna på BB över helgen för att sedan åka hem på måndagen men om Joel inte går upp tillräckligt i vikt och om han inte blir mindre gul hotar de med att vi blir tvungna att stanna kvar. Ja, jag säger hota för det var så det kändes. Personalen satte en fruktansvärd press på en orolig, nybliven mamma som bara ville få ta med sig sitt mirakel hem. Självklart måste de ha koll på att allt är som det ska innan vi släpps iväg, men de är inte pedagogiska alls och de får mig att känna mig värdelös som inte kan hålla mitt barn nöjt. Jag kommer ihåg att de lämnade oss ensamma i vårt rum utan hjälp att få amningen att fungera, men när våra familjer som bodde elva mil ifrån sjukhuset hälsade på för att träffa den nye familjemedlemmen kom en sköterska och hämtade mig och Joel för att det minsann var dags att träna amning.

Söndag kväll är fruktansvärd, Joel skriker konstant och vi är totalt villrådiga. Till slut ringer vi i panik på hjälp för vi vet inte vad som fattas honom. En sköterska tar med sig den lille och när hon kommer tillbaka berättar hon att hon gett honom lite vatten, vilket verkar ha hjälpt. Han var nog törstig, för, som hon förkunnar för oss med sin läskigt mesiga röst: "De är ju nästan som människor de också, bara mindre." Kent och jag tittar på varandra. Sa hon verkligen det där? Det känns väldigt tryggt att ha släppt iväg det dyrbaraste vi har med henne. Resten av kvällen går bättre, vi håller hårt i vår son den kvarvarande tiden och på måndagen går Joel igenom sin besiktning. Vi släpps iväg för hemgång som det var tänkt och glada och lättade äntrar vi för första gången vårt hem som en familj. 

 Det nya livet blir dock inte komplikationsfritt eftersom vårt lilla knyte visar sig vara lite svår när det gäller amningen. Han äter mycket men går ändå inte upp i vikt som han borde. Kräkningar hör till varje mål och efter några veckors plågsamma kvällar inser vi också att han har kolik. Varje eftermiddag vid femtiden sätter skrikandet igång och håller så på fram till tio-elva. Varje kväll kan de nyblivna föräldrarna ses ute på en väldigt sen barnvagnspromenad för att stilla den lille som då äntligen kan få lite ro i sin vagn.

 

Inledning finns här.