Joel - Utveckling
Vid tremånaders-kontrollen på BVC upptäcks ett blåsljud på prins Joels hjärta. Jag, som redan är hispig och orolig efter allt viktkrångel blir jätterädd och tycker inte att jag får det lugnande jag hade behövt av personalen. Hjärtfel låter så fruktansvärt skrämmande, men efter kontroll på barnkliniken i Sundsvall tre månader senare får vi veta att det är trångt i en av hjärtklaffarna. Inget farligt, det värsta som kan hända är att det blir operation där en ballong förs in för att vidga. Nog så skrämmande att tänka på i och för sig... Ett ultraljud om året ordineras för att hålla koll på hjärtat.
Fyra månader gammal börjar Joel hålla balansen i några sekunder vid sittande. Sitter riktigt utan stöd gör han däremot inte förrän han blivit nio månader, och hans vilja att krypa är obefintlig. Det väntar han med tills han blivit ett år och då bara i yttersta nödfall. Istället upptäcker han vid sju månaders ålder att han kan trycka sig bakåt när han ligger på mage och kör sedan fullt ut på krabbgången fram till tretton månader då han börjar gå på riktigt efter att på elvamånadersdagen ha tagit sina två första, stapplande steg för att sedan stå stilla igen.
Joel är ett väldigt lugnt barn, han är ingen man behöver hålla koll på hela tiden för han visar inget intresse av att klättra eller utsätta sig för andra farligheter, till sina föräldrars stora lättnad. Talet är väldigt trevande, första ordet "Titta" uttalar han under en helg när han är nio månader, ”Mamma” vid ett år och båda orden kommer i skov. Efter att ha sagt dem några gånger lägger han av. Samma sak med ”Hej” och ”Kaka” som kommer när han är ett och ett halvt år gammal. Det är som att att han lär sig orden och sedan genast glömmer bort eller tappar intresset för dem.
Grovmotoriskt går det något bättre och han är väldig road av att cykla på trehjulingen, en teknik han genast snappar upp. Men när det senare blir dags att byta upp sig till tvåhjuling är det tvärstopp. Vi sätter upp honom på cykeln och pojkstackaren stelnar till och vägrar att trampa. Vi förstår inte varför men trots upprepade försök är det helt omöjligt att få honom att cykla tvåhjuling.
Redan ganska tidigt märker vi att Joel inte gillar höga ljud. Vi kan vara ute och gå och varje gång det kommer ett tåg åker de små händerna upp till öronen och stannar där tills faran är över. Efter att det här har upprepats tillräckligt många gånger inser vi att det inte är en övergående fas. Vår lille gosse är väldigt ljudkänslig, men vi har ingen aning om varför.
Två år och fyra månader gammal får Joel en lillasyster; Jennilie, som han omedelbart avgudar. Här finns inte en skymt av syskonrivalitet, istället får han någon att ösa kärlek över ur sin aldrig sinande källa. De två syskonen hör ihop som ler och långhalm, men Jennilie kommer tidigt att komma ikapp och gå om sin storebror när det gäller både storlek och utveckling. Efter bara några år är det lätt att tro att hon är den äldre av de två och hon tar sig an uppgiften att se efter sin storebror. Jennilie blir också den första av syskonen att få reda på att Joel är annorlunda, och anledningen till det. Långt innan han själv har märkt av någonting börjar hon ifrågasätta varför han som är äldre än hon inte klarar saker som hon själv lyckats lära sig och vi får försöka förklara för henne så gott vi kan. Joel själv har hittills aldrig visat att han känner sig annorlunda mot sina jämnåriga kompisar och han har tack och lov inte heller blivit retad för det. Istället har hans klasskompisar tagit hand om honom och för det är vi djupt lättade och tacksamma.
