Sagor, sorg, slipdamm och sojakorv

Förra helgen var vi i Vingåker på årsträff för Williams syndrom-föreningen. Femtio familjer bodde på Hjälmargården, där föreningen förutom årsmöte och LSS-information också ordnade olika aktiviteter. Det var jättemysigt och väldigt, väldigt givande. De som fötts med WS förenas i en samhörighet som tacksamt nog smittar av sig till oss, deras familjemedlemmar. Vi som föräldrar delar samma svårigheter, samma sorg över vad våra barn går miste om, men vi får också uppleva samma oförfalskade glädje och värme. Och just glädje och värme var det som kännetecknade helgen. Höjdpunkten var under lördagskvällen när Häggarna spelade och dansgolvet fylldes av människor i alla åldrar och av alla de slag. Det var faktiskt bland det häftigaste jag upplevt. Alla gränser suddades ut, vi var alla lika, oavsett ålder och funktionshinder. Flickor, pojkar, kvinnor, män, småbarn, äldre, WS:are, föräldrar, syskon, mor- och farföräldrar. Musiken, som är en viktig komponent för de flesta med diagnosen, förenade alla i ren glädje och vi bara dansade. Tillsammans och var för sig, hur som helst. Det var mäktigt och jag är väldigt, väldigt glad över att ha fått uppleva det. Framför allt kände jag att den kvällen betydde väldigt mycket för Jennilie, som dittills haft lite svårt att hitta sin plats bland alla nya människor. Hon och jag höll igång tills kvällen var slut och efter det började hon längta till nästa träff, som hon innan varit tveksam till att följa med på. =)

 

        

   

I stugan.