I denna ljuva vintertid...

Ja, nu verkar den äntligen ha kommit. Vintern. Och jag säger inte äntligen för att jag älskar vintern på någe vis, utan snarare för att jag hatar hösten på exakt alla vis. Folk som säger att hösten är mysig borde lobotomeras, det är min åsikt. Usch, jag hoppas innerligt att snön ligger kvar nu så vi slipper det där grådaskiga tråk-vädret. Men det behöver absolut inte vara mycket snö, bara så att det blir lite ljusare.

Fru Eklöf den yngre har haft en duktighets-dag idag. (Det har säkert fru Eklöf den äldre också, men det var inget ovanligt så det är inte värt att nämna) Här har plockats, dammtorkats, dammsugits, skurats badrum, bakats bröd, vattnats blommor, bäddats rent i sängar och badats barn. Och allting med spanska i öronen. Muy bien. Kent har jobbat så jag och kidsen har varit ensamma, och det var verkligen dags att göra ett ryck här hemma. Efter maten tog vi en promenad, och det var då man kände att det var vinter. Skönt, faktiskt. Snön tar ju bort mycket av det deprimerande gråa. Har ni nån snö på Irland, tro? 

Framöver kan det t o m hända att jag kommer att advents-pynta lite. Jag känner inte att det är nån panik, vi har ju trots allt både andra, tredje, samt fjärde advent kvar, jag hinner… :)

Vilodag

Idag har vi varit extremt slöa och gosse, vad skönt det har varit. Jag och Kent sov till klockan tolv, de stackars barnen fick livnära sig på frukt tills vi masat oss upp (eller ner, snarare). Sen åt vi brunch, drack kaffe och när vi gjort oss i ordning for vi till Jane och Marcus så ungarna fick leka och sen åkte vi alla på Shish och åt. Tillbaka till Jane och Marcus gjorde vi marängssviss och åt så vi höll på att kräkas. Sen åkte vi hem och såg Robinson. Och åt lite mer. En helt okej dag.
Och jag som skulle messa Jerry-ponken i morse och önska trevlig resa, hade jag tänkt. Jo, tjena, det blev ju till att skicka ett välkommen till Dublin-mess istället. Fy, vad jag tycker det är tråkigt när de drar iväg allihopa. Hur ska det då kännas när mina egna sticker? Kommer nog aldrig att hända. Jag knyter fast dem i en stol eller nånting. Eller så följer jag med.

En grej till som vi hann med idag innan vi for till Ånge var lite res-koll, faktiskt. Och vi har kommit fram att jag troligtvis kommer att åka till the Ireland i början av januari, antingen med Jeanette och mina barn eller så åker jag ensam med Jennilie. Vet ju inte hur det går att få ledigt för Joel och sådär, och Kent är inget sugen på att krångla med ledighet för att åka till ett ställe som t om är kallare än här... :) Det blir inget länge, bara några dagar, men ändå. Det känns skitroligt. Jag kollade på Clarion-länken Jennifer skickade och det kostar typ 825 spänn natten för en vuxen och ett barn. Och resan går också att få skitbilligt på Ryan air om man åker rätt dagar. I am on my way!!!!
Och Jennifer, jag läste precis din kommentar på förra inlägget. Är du inte klok??? Ni måste komma hem!!! Eller så kanske vi kan hoppa över julen i år, varför inte? Å ja, jag vet att svaret stavas JOEL Å JENNILIE. Och kanske Jim också. Men två-tre stycken till som fattas, hur kul blir det??? Usch, ingenting jag ser fram emot, kan jag ju säga. Tycker inte om julen. Och nu är det advent, så jag måste väl julpynta lite, bååååring!!!! Får jag se om jag kanske grejar lite imorrn när Kent är borta. Kan väl ha spanska i öronen så kanske det blir mera uthärdligt.
 
Nu tänkte jag glädja alla med den här fina bilden som Jennifer tog av mig när vi Skypade...

My God, vilken babe!!!! :)

Persika kör

Nej, lilla gumman, det är nog bättre att bananen kör, han har större chans att se över ratten…

Alltså, jag älskar när folk pratar i sömnen. Tycker det är skitroligt. Jennilie sa plötsligt i natt: Persika kör! Varför??? Vad kommer sånt ifrån? Hon är lik sin far på det viset, han kan inte vara tyst ens när han sover, vilket antingen är vansinnigt kul eller bara irriterande, beroende på om det går att tyda några ord eller om det mest låter illa. Det är väl värre för de stackare som inte nöjer sig med att prata, utan börjar vandra runt på nätterna och typ, hoppar ut genom fönster och så. Då lär man ju kunna hålla sig för skratt… Men det här var roligt iaf, och förgyllde min natt något.

Igår var Joel iväg på Unga Björnar för första gången. De håller till på Folkets hus i Byberget, och ungar i alla åldrar samlas och spelar innebandy, pysslar och äter kvällsfika. Jag har ingen aning om vad namnet står för, varför de heter Unga Björnar, men det kanske inte finns nån poäng heller. Kanske var det helt enkelt lite coolare än att heta t ex Unga Skalbaggar, jag vet inte.  Jennilie fick vara hemma för hon hade ju nån släng av magsjuka igår igen. Snabbt övergående, precis som när vi just kommit hem från Kanarieöarna. Konstigt. Men Joel tyckte Björnarna var roligt iaf, jag och Annika körde upp honom och Tom, och det verkar ha varit lyckat, så Byberget ligger nog med i onsdags-schemat hädanefter. Inte en mening jag hade förväntat mig att nånsin säga, men det är ju jättebra att de ordnar nåt för de små liven.

Jag tog faktiskt en liten promenad igår kväll också. Passade på mellan skjuts och hämtning av björnarna. Så nu kan jag säga ”Nej herrn, det är morgon” på spanska. Mycket användbart, gosse vad jag lär mig…