Vik hädan, Mulle Meck!

Det är illa nu. I onsdags när vi var i stan hajade jag plötsligt till när Kent la in en snus. Och det var tyvärr inte så att jag tyckte det luktade för starkt eller illa eller nåt sånt. Nej, det luktade plötsligt väldigt gott! Vad är det här? Räcker det inte med garage, bensin och avgaser? Ska jag börja sniffa snus nu också? Jodå, så är det. Kent får kasta åt mig dosan emellanåt och så drar jag in den ljuva doften i djupa, belåtna andetag. Jag orkar snart inte med det här längre. Vad är det för Mulle Meck som bor därinne? Måtte det vara dags för förlossning snart...

Två tjockisar...

Igår fick jag äntligen träffa Åsa och magen igen. Vi sågs ju bara en snabb-sväng i julas och då hade hon inte mycket mage att komma med. Men nu var det annat, och det är väl inte så konstigt. Hon har ju faktiskt kommit in i vecka 30 så det börjar närma sig för henne också. Det är så spännande, så! =)
Vi passade på att knäppa första kompis-korten på den små parvlarna i magarna...



Åsa som sagt i vecka 30 och jag i vecka 38...

Uppdatering mamma

Igår eftermiddag fick ju mamma äntligen veta hur det ligger till med tumören. Men jag orkade inte skriva nåt igår för jag mådde så dåligt. Vi fick nämligen höra att den växt en cm och att det är därför benet svällt så väldigt. Det var väl väntat, så det var inte så jobbigt ändå, men de sa även att hon fått en till liten på lungan. Och då brast det. Då kändes det kört, kan jag ärligt erkänna. Doktorn hade sagt att den märker hon inte av och att de inte skulle göra nåt åt den, men det kändes ju inte bra. Sen sa doktorn också att operation är ju lika med döden och de kan heller inte stråla mer, för hon har fått maxdos av det. Så det enda återstående alternativet är cellgifter igen, för att bromsa. Och just det ordet gillar jag inte heller; bromsa, då låter det också som att allt hopp är över och man bara vill försöka hålla henne vid liv så länge som möjligt. Så gårdagen och natten var tung.

Men idag ringde mamma och sen kändes det mycket bättre, för varken hon eller pappa är oroliga över den här i lungan. Hon har ju haft nånting där förut, som inte varit nåt att tänka på, och förmodligen är det samma nu, det är bara det att det var en ny läkare och därför fattade man det som att det var en ny tumör. Fast jag vet inte. Jag hoppas att det är så, men läkarna är ju inte jättebra på att förklara så man förstår direkt... Dock känns det inte lika hopplöst idag, jag kan nästan t om se fram emot att föda barn, vilket jag igår inte alls hade lust med. Då ska man ju vara glad och inte må som jag gjorde då...

Hur som helst ska hon få en cellgiftsbehandling i veckan i tre veckor med början nästa vecka. Sen kör de utvärdering veckan efter och eventuellt tre behandlingar till efter det. Så hon kommer att vara i toppskick när nästa barnbarn anländer... =P
Återstår bara att hoppas på det bästa och försöka att inte oroa sig så mycket...