Jag går sönder...

Ett första försök till bearbetning kommer här:

Igår var kampen över. Cancern vann. Efter en propp i benet, troligtvis två i lungan och så en sista i magen gav mammas kropp slutligen upp. Efter allt fruktansvärt lidande hon fått utstå får hon äntligen vila. Och jag är jätteglad för att hon slipper plågas mer. Men jag går sönder av ångest för att hon inte längre finns hos oss. Jag gråter för min egen skull, för henne; hon kunde ha haft så många goda år framför sig och hon ville verkligen se sina barnbarn växa upp, för mina barn som är jätteledsna för att en av de trygga pelare som alltid funnits där för dem nu är borta, och jag gråter för min stackars pappa som är lämnad ensam kvar efter 45 år tillsammans. De har delat allt och även blivit tvingade att gå igenom förlusten av sin ende son. Men de klarade det, för de hade oss och framför allt hade de varandra. Nu är han ensam. Jag är allvarligt orolig för min pappa. Han är stark som en oxe, det vet jag, men nånstans måste väl även hans smärtgräns gå?

Jag förstår inte hur det här ska gå. Men jag vet av erfarenhet att det kommer att göra det. Vi ska bara in i helvetet och så vända igen. Det är tufft, alltså. Hela tiden dyker nya minnesbilder upp, och ständigt nya "aldrig mer"... Jag kan inte acceptera det här, jag bara kan inte. Visst, hon var inte purung, men 62 är ju ingen ålder nuförtiden. Och jag var inte beredd. Det gick så fort på slutet, jag trodde vi hade mer tid kvar. Fast det spelar nog ingen roll, jag tror inte man kan förbereda sig för nåt sånt här.  

Jag hoppas hon har återförenats med Jimmy, som hon följde på dagen fem och ett halvt år efter hans död. Jag hoppas att de båda har det bra.
Och att vi som är kvar en dag kan få må bra igen också.

VILA I FRID, ÄLSKADE LILLA MAMMA!!! Du är bittert saknad...

Nerverna på utsidan...

Det är jobbigt, det här. Idag skulle vi gå till mamma och pappa men hann aldrig iväg för Uno och Siw, min andre morbror och hans fru kom hit och talade om att de skickat iväg mamma med ambulans för hon bara grät av smärta. Pappa hade åkt med i ambulansen och de skulle åka efter för att kunna ta hem pappa. Ambulansen som de för övrigt såg snurra omkring i Ånge när de for hemifrån, men som ändå dröjde 45 minuter innan de kom. Det är alltså en mil mellan Alby och Ånge. Jaja, det var bara en parantes i historien om att kan-nånting-gå-snett-så- gör-det-det...
Sen har vi väntat hela dan på att få höra nåt, och för en timme sen ringde pappa äntligen. Då var det fem och en halv timme sen de hade farit. Mamma har fått en propp i benet, det var därför hon fick så överjävligt ont. Nu är hon kvar på sjukhuset och har väl fått ännu mer smärtlindring. Jag ringde men det går inte att prata med henne, hon är helt drogad. Skitjobbigt. Och nu ska jag ge Jeanette de goda nyheterna, hon är ju i Peru men messade nyss att de var på ett internetcafé och ville chatta på Facebook. Och då funderar man: ska jag berätta eller vara tyst? Men jag kan bara gå till mig själv, jag skulle inte vilja få veta efteråt att folk dolt saker för mig. Och nu är det väl ändå lugnt eller vad man ska säga, jag vet inte.

Och så en sak som är bara så typisk: Nu går jag ut på FB, och klickar på startsidan för att kolla in litegrann vad folk har för sig. Det första som dyker upp är en gammal klasskompis som har lagt ut en bild på sin bäbis-dotter som sitter med sin mormor. Ironiskt #1. Lite längre ner berättar en annan klasskompis att hennes bror varit på besök med sin familj och det har varit så trevligt. Ironiskt #2. Det känns nästan som att livet passar på att sparka på mig när jag ändå ligger. Men, man kan ju inte haka upp sig på sånt, jag skrattar åt eländet istället.

Nu har min syster upplyst mig om att de bor på hotellet som Gud glömde. Personalen visste inte att de skulle komma, de har inga sängkläder eller handdukar, trasig toastol och ett handfat som släppte från väggen när Svenne la handen på det. Nu är förvisso Svenne en stor kille, men ändå... =) Känns rätt okej att bara vara hemma när man får höra sånt.

Shit, vad trött jag är. Ska nog ta en promenad och få lite syre så fort jag chattat färdigt med Jeanette. All oro hela tiden i mitt spännande liv gör mig helt utmattad... =P

Skolavslutning

Här kommer lite bilder från skolavslutningen. Bättre sent än aldrig...

I kyrkan. Man kan ana våra två där framme men min kamera är inget vidare så kvaliteten är därefter... =(
 

Juva var såklart också med. Första gången hon har klänning, för övrigt...
 

Min morbror Tage var med i kyrkan vilket var väldigt praktiskt eftersom han då kunde hålla den lilla medan Kent filmade och jag knäppte kort =)
 

Jerry-ponken tillhör ju personalen och fick således en blomma av Hem och skola...

Här tågar de ut!
  

Joel passade på att smöra lite för rektorn på väg till fikat i församlingshemmet...  

Mormor och morfar var där när vi kom ut från kyrkan. Eftersom ingen av dem klarar av att sitta i kyrkbänkarna missade de själva avslutningen, men de ville ändå se barnen och fick sig också lite fika. Jättekul att de kom, tyckte vi.
 

Juva fick lite käk av mormor...
 

Här har vi den blivande ettan och den blivande trean!
 

Och så alla de tre monstren tillsammans...

Glad sommar! =)