Ettårskalas!!

Ja, i lördags blev ju den lilla som jag tidigare skrivit ett helt år gammal, och det firades naturligtvis med pompa och ståt...


Inte helt förtjust i de här utsmyckningarna, inte...


Gänget samlat!


Jennifer passade på att låna bäbis-Edith lite... :)


Det är ju skitspännande att se vad som gömmer sig innanför papperet... Verkligen! Eller... not!!!



Elly inspekterar fika-utbudet...


Den oerhört vackra regnbågstårtan... =P

Kak-monstret-muffins. Blir säkert bättre nästa gång jag gör dem. Övning ger färdighet som ju alla vet... :)


Födelsedagsbarnet tar igen sig lite efter paketöppningen...


Och så måste man såklart få lite tårta!!! Smakade helt okej, tyckte Juva.


Lite senare (efter tårtätningen så klänningen och strumpbyxorna har åkt i tvätten) med hunden hon fick av familjen Lång och stapelburkarna som Maria gav henne. Supernice med nya leksaker! =)

Vi uppvaktade henne en dag senare, för det hanns aldrig med på lördagen eftersom Kent jobbade natt och sen sov, det kom en massa folk och Jennilie följde med Jeanette hem och sov där. Så då fick vi ta det igår när hela familjen kunde vara med.




När man är så liten måste man ha lite hjälp med att riva av papperet... :)


Och se där, alla barnen fick nåt att leka med... =)


Det här var kul, det gör vi om nästa år! =)





 



Grattis mammas lilla-hjärta!!!

♥ Huga, firar redan födelsedag... Jag kan inte förstå att hon har blivit så stor. ♥



Hjälp! Mamma sätter på mig konstiga saker i håret och på klänningen! Och sen vill hon att jag ska posa också. Måste ringa BRIS... =)

Mer om kalaset imorgon eller annan lämplig dag...

För ett år sen...

... var jag fundersam. Hade haft lite småvärkar sen fem-tiden men var väldigt osäker på om det verkligen var på riktigt. För trots att ingenting kan vara säkrare än att det kommer att komma en bäbis, så har man så väldigt, väldigt svårt att tro att det verkligen ska vara på riktigt. Varför är det så? Och har man sen gått över några dagar så borde det vara ännu lättare att tro att det faktiskt händer, men nej, det är som att man resignerar och tror att man har inbillat sig, att det var en dröm. Man är dömd att för evigt bära runt på en medicinboll, bara att acceptera liksom...


Det här var mitt framtida öde, trodde jag då... =)


Men så var det ju inte för den stegrande smärtan resulterade ju i nånting till slut och magen visade sig innehålla världens ljuvligaste lilla varelse som om några timmar blir ett helt år! ♥