Det satans c-ordet

Du är en seriemördare av värsta slag, och du plockar dina offer utan minsta urskiljning. Väljer inte, tar bara varje intet ont anande människa du kan lägga dina smutsiga fingrar på. Samlar dem; starka eller svaga, unga som gamla, i en makaber buffé som du sedan avnjuter genom att spetsa dessa olyckliga på krokiga klor, innan du låter dina ruttnade tänder gnaga dem rena på all sin forna mänsklighet.
Varje tugga orsakar otänkbar plåga, varje njutningsfyllt smackande med din svartnade tugga berövar offret sin kraft, sitt hopp och sin kämpaglöd, tills inget annat än utmattning återstår.
Då spottar du ut den bräckliga kärnan av tidigare vibrerande liv, planterar den i din enorma, växande rabatt av förlorade själar, som gödslas av blodet från dem som fortfarande kämpar, och ständigt vattnas av tårarna från vanmäktiga föräldrar.

Belåtet flinande gnuggar du dina händer inför åsynen av de familjer som slits sönder under din framfart, av all den sorg och skräck som följer i dina svarta fotspår. Du vältrar dig lystet i paniken hos dem som står inför risken att förlora det dyrbaraste de har, skrattar hånfullt åt dem som försöker gömma sig för dig. Det går ju inte, du slår åt alla håll. Du finns överallt, ingen går säker för dina svavelosande tentakler.
Ditt storhetsvansinne vet inga gränser, men det kommer det att göra.

För du är inte längre oövervinnelig. Din tid är räknad, ditt terrorvälde hotat. För varje dag som går kommer vi ett steg närmare din utrotning. Varje enstaka sekund räknar fram till ditt fall.

Tick.
Tack.

Du är ondska i dess mörkaste form, men du kommer få se dig slagen av ljuset.
Cancer, det finns inte ord tillräckliga att beskriva hur mycket jag hatar dig.
Du måste stoppas. Du SKA stoppas. #fuckcancer

 
 

Kära blogg

Du tror nog att jag övergett dig för gott, att jag lämnat dig till förmån för andra medier. Du kanske misstänker att jag fått hybris till följd av min första utgivna bok och inte längre har tid med dig,
men låt mig försäkra dig att så icke är fallet.
Kära blogg, jag hade inget hellre önskat än att få fylla dig med regelbundna uppdateringar om mitt nyfunna författarliv och dess äventyr och vedermödor, och därtill komplettera med nya fotografiska färdigheter samt ett stilla familjeliv. Det hade varit guld värt att få göra det.
 
Men det blev inte så. Istället har det gångna året, med start två veckor efter utgivningen av "Genom paradiset av en spikmatta" handlat om en sak, och den saken endast. Eller, rättare sagt, en person.
En av de viktigaste, nämligen den här lilla människan:
Vår Juva, som den tionde maj ifjol diagnosticerades med Akut lymfatisk leukemi, efter sju månaders oro till följd av diffusa, oförklarliga sjukdomssymptom.
Året som gått har varit otroligt tufft och vi har fortfarande ett och ett halvt år kvar av behandlingen, men hon har svarat bra på den och är på god väg mot ett tillfrisknande.
 
För den som vill läsa mer om våra upplevelser under den här tiden finns jag sedan i mitten av februari på Barncancerfonden som gästbloggare, där jag berättar om hela resan. Länk till mina inlägg här.
Juva har också en Facebookgrupp som startades av en familjemedlem för att stötta oss och där jag uppdaterar regelbundet.
 
Livet just nu är mycket av en kamp, men vi ska klara av det här också. Tillsammans, och med stöd av alla runt omkring, ska vi ta vår krigarprinsessa igenom detta helvete. Det bara ska vi. ♥
Kära blogg, jag är tillbaka.
 
Spara