Camp Williams i Orsa

Joel och jag var ju till Orsa i helgen för att vara med på Camp Williams tillsammans med sex andra
Williams syndrom-barn och deras familjer. Det var jättemysigt och jag är så glad att vi åkte. Kent jobbade så tjejerna fick vara hos moster Jeanette i Sundsvall, vilket de såklart var överlyckliga för.
Förutom att umgås med de andra familjerna, som är fantastiskt i sig, fick vi en guidad tur runt Rovdjursparken där jag till min stora lättnad kunde konstatera att djuren hade stora områden att röra sig på, och jag förhörde mig också om anledningen till deras vistelse där. Det är för sorgligt att en massa djurarter ska behöva räddas från utrotning men samtidigt är det såklart jättebra att de faktiskt gör just det. Jag invigde mitt nya telezoom-objektiv som visade sig vara riktigt användbart under just de omständigheterna.
 
Persisk leopard:
 
 
Snöleopard:
 
 
Sibirisk tiger:
 
 
Berguv:
 
 
Kodiakbjörnen Bazooka:
 
 
Vårt transportmedel runt parken. Vissa gick runt men jag hade den stora turen att Joel ville åka hela tiden och tvunget skulle ha mig med, så jag hade ju inget val. ;)
Jag låtsades att jag var med i en moderniserad version av "Lilla huset på prärien", där hästarna bytts ut mot fyrhjuling. (Älskade "Lilla huset på prärien"!)
 
 
Sedan var det dags för höjdpunkten: Fyrhjulingarna! Alla fick köra så länge de ville och vi åkte runt, runt.
Det var skitkul!
Överlycklig kille cruisar med Björn, som var den som guidade och hade med sig fyrhjulingarna.
 
Som sagt: En kanonhelg! Vi är såhär nöjda med den:
 

Williams syndrom-föreningens årsträff - lördagen

Frukosten serverades mellan 7.30 och 8.30 så det blev inte direkt någon sovmorgon att tala om. Sedan stod det diskussionsgrupp på schemat för mamman, medan sonen tittade in i spelrummet, vilket inte blev långvarigt. Diskussionerna däremot drog ut på tiden och jag kunde se Joel vandra fram och tillbaka utanför. Till slut adopterade han helt sonika familjen Larsson från Brunflo, som var vänliga nog att ta honom under sina vingar. Efter två och en halv timme var vi tvungna att avbryta snackandet för lunch, och sen ville jag inte lämna Joel själv igen, så jag hoppade över årsmötet och tog med mig grabben på outlet istället. Som han njöt! Att gå i affärer ligger ju i absolut topp på Joels älska-att-göra-lista. Antingen det eller så ljuger jag mig blå. Det lutar åt det senare. Snarare var det så att jag placerade honom med mobilen inom räckhåll på närmsta bänk inne i affären och mutade med fika efter uträttat värv. Sen sprang jag runt, runt och blev mest bara stressad. Det var inte så roligt som jag hade trott och blev inte mycket handlat. Då var det desto trevligare på Delicatos outlet, där vi fikade efteråt. =)
 
Väl tillbaka på Hjälmargården var det dags för äggjakt, då det gäller för alla barn att hitta ett varsitt Kinderägg, gömt någonstans ute bland buskarna. Det ser jätteroligt ut. Jag skulle jättegärna leta efter ägg själv, men är rädd att det skulle kunna bli konstig stämning då.
 
Lördagskvällen avrundades med det sedvanliga discot.
Joel och Minna insuper den gemytliga atmosfären... =)
Jag hade inga dansintresserade barn med mig i år så vi lämnade ganska snabbt discot åt sitt öde och vimlade istället. Annika och jag satt och pratade medan Hasse tog med sig sina egna två barn och nytillskottet Joel och for och köpte gotta. Sedan pratade vi bort återstoden av kvällen och ojade oss över Joels ryggvärk, som steg i styrka i takt med att sympatierna rasade in. Innan det var färdigt hade han förvandlats till en krum jultomte utan renar eller säck. Han hade ramlat med cykeln några dagar tidigare och jag vet inte, sex timmar i bil under fredagen hjälpte kanske inte till. Innan vi gick och la oss körde jag lite värmebehandling med hjälp av duschen för att Tomtefar skulle ta sig igenom natten och det blev mycket bättre. =)

Williams syndrom-föreningens årsträff - fredagen

I helgen var det äntligen dags för Williams syndrom-föreningens årsträff. Som Joel har längtat. I år blev det bara han och jag som for så vi lämnade de andra i fredags, strax före tolv, med 53 mil i bil framför oss. Det gick oväntat bra, faktiskt. Jag lyssnade på ljudbok, Joel på musik eller radio med avbrott för pianoklinkande på mobilen och en och annan tupplur. Det var mest synd om mig som i sex timmar tvingades stå emot mina naturliga instinkter att rulla ihop mig och sova från det att bilen lämnar gårdsplanen tills den står stilla igen. Man kan inte göra så när man sitter på fel sida av ratten, det blir lätt dåligt då.
 
  
I Uppsala stannade vi på Statoil för toabesök och köp av glass, kaffe och choklad. Då hade vi bara 17 mil kvar så det kändes som att vi praktiskt taget var framme. Sista milen höll på att bli olycksalig när ett rådjur eller en hjort (jag ser inte skillnad när det går så fort) visade den osannolikt dåliga smaken att springa ut precis framför bilen. Den ska vara väldigt tacksam över att ha hälsenorna kvar, det säger jag bara.
 
Middagen serverades klockan 18, och cirka två minuter i sladdade vi in på Hjälmargårdens parkering och hastade ner till receptionen för incheckning innan vi ställde oss i matkön. Vi hann, puh!
  Det visade sig att en annan familj fått vårt tvåbäddsrum men de hade valt att behålla det fastän de var tre stycken, så Joel och jag fick ett fyrbäddsrum. Jag tror dock inte att det var någon större skillnad, det var nog mest att vi hade två sängar till ovanför oss. 
 
Efter att ha burit in väskorna i rummet och ätit kvällsfika satte vi oss i bilen igen för att jaga upp lite fredagsmys och en tvål till badrummet. Vi hittade Coop i Vingåker och det var så ljuvligt att komma tillbaka till rummet, ta bort Joels duschkräm som fått tjänstgöra som tillfällig tvål och tvätta händerna ordentligt med en riktig, flytande tvål. Gnugga upp ett rejält lödder, skölja och sen göra om det en gång till. Den känslan alltså...
Fredagsmys i all ära, det var tvålen som var det bästa köpet den kvällen.