Så var det bara tomheten kvar...

Nu är det gjort. Begravningen var igår och vi överlevde. Jag är lite förvånad att jag fortfarande har ett hjärta som slår, eftersom jag grät så mycket att det borde ha brustit. Att se kistan, alla blommor i hennes favoritfärger lila och gult och alla ledsna människor gjorde det hela bara alltför verkligt. Hon är borta. Igår var allra sista gången jag fick vara i närheten av min mamma, och då bara som sorgsen åskådare till hennes sista viloplats. Det var en fin ceremoni, tror jag, och nu kan vi inte göra mer för att hedra henne. Nu gäller det bara att försöka överleva tomheten som kommer över en. Visst, det är jobbigt att planera en begravning, men samtidigt tvingas man att hålla igång, man har en sysselsättning och ett mål och med lite ansträngning kan man koppla bort vad det egentligen gäller och bara försöka få till allt så bra som möjligt. Nu är det över. Och det är nu det riktigt jobbiga börjar. Vardagen utan henne. En oändlighet av dagar framför en, med ännu en bit som fattas i vårt familjepussel.

Det känns så tomt. Så meningslöst. Jag gruvar mig mer för den kommande julen än jag kan sätta ord på. När Jimmy dog åkte vi ju till Marocko allihopa för att slippa fira den första julen utan honom. Men nu? Ingen har väl råd med det, Jeanette och Svenne har precis varit i Peru och jag är mammaledig. Det går ju inte. Jag förstår inte alls hur vi ska bete oss. Det var mamma som höll ihop även jularna, hon fixade maten, t om i fjol fast hon inte var i nåt vidare skick. Vi hjälpte självklart till, men hon höll i trådarna. Nu är trådarna av. Vi är en trasig familj och det känns hopplöst. Just nu i alla fall. Jag vet ingenting. Jag är så trött. Vill inte göra nånting. Bara sitta här hemma och oroa mig för pappa. Jag skulle vilja ge honom en ny fru bara för att fylla tystnaden. Bara så att han inte skulle behöva vara så förtvivlat ensam. Det gör mig så ont.

Men, det finns såklart ljuspunkter även nu. Och jag skulle vilja tacka alla fantastiska människor som stöttat oss, som kommer ihåg att messa och ringa, skriva på Facebook, alla som betalat till fonder i mammas namn, ni som köpt blommor till oss eller till begravningen och självklart alla som kom på begravningen! Ett särskilt tack också till Oscar som fixade inspelningen, Jennifer som tog hand om ungarna så vi kunde sjunga i lugn och ro, samt Jane som ställde upp och tog dem igår när vi verkligen behövde barnvakt... Tack alla! Nu börjar jag låta som en Oscarsvinnare med ett förberett tack-tal mitt i allt det tragiska, så nu lägger jag ner det här. Måste nog ringa och kolla hur det är med pappa...

Hiss 2, våning 2

På kvällen den 23:e mars i år tog jag till höger vid hissarna på Sundsvalls sjukhus' andra våning. Destinationen var Förlossningen, där jag 17 minuter in på det nya dygnet gav liv åt mitt tredje barn, en underbar, välskapt liten dotter. Mamma var självklart den första jag meddelade den glada nyheten. Tre månader och tre dagar senare tar jag samma hiss igen men går istället åt vänster, till Kvinnoklinikens vårdavdelning, där jag nu tvingas säga farväl till den kvinna som gav liv åt mig, hennes tredje barn. Är det inte poetiskt, så säg? Livet är grymt. Jag kan inte sova. Jag har legat och läst tills ögonen nästan blödde, för att jag skulle bl för trött för att jagas av oönskade tankar, känslor och bilder. Men det funkade inte. Jag kan inte stänga av och jag orkar inte med smärtan. Jag kippar efter luft varje gång det kommer över mig, först tror jag inte att det är sant men sen inser jag att det faktiskt är så att jag aldrig mer kommer att få se ett av de ansikten jag känner bäst, eller höra den tryggaste rösten i världen. Än en gång känns framtiden nattsvart, fast jag har lärt mig av erfarenheter jag inte önskat mig att det kommer att kännas skapligt igen, även om hålen i hjärtat aldrig kommer att fyllas. Jag blir aldrig mer en hel människa. Mina barn gråter efter sin mormor som alltid funnits där för dem och nu plötsligt är borta, och jag går sönder lite mer för varje ynklig tår som trillar. Jag kan ta hand om och trösta dem, men det finns inga ord som kan lindra deras sorg. Jag kan inte hur jag än försöker hitta nån mening med all död vi måste utsättas för. Men vi ska kämpa vidare, och vi ska bli så lyckliga som möjligt igen. Det är vi skyldiga henne, hon som önskade allt gott åt oss. Vi ger inte upp, mamma. Vi kommer att falla, men vi reser oss igen. Jag hoppas du finns med och stöttar oss...

Tack!

Jag vill bara tacka er som skriver stöttande kommentarer, eller berättar om er egen saknad av mamma. Det ändrar ingenting, men det känns skönt i hjärtat när ni visar att ni bryr er. Vi kommer alla att behöva allt stöd vi kan få för att ta oss igenom det här. Just idag känns det omöjligt, idag är ingen bra dag och jag skulle bara vilja få försvinna en stund för jag har inte kraft nog att stå ut. Men jag vet att man inte orkar befinna sig på botten så länge, kroppen och hjärnan går in i nån form av viloläge efter ett tag och man kopplar bort alla jobbiga tankar och känslor för att orka.

Men, i alla fall, tack! Det betyder massor...