Konsten att pimpa en laptop

Jag köpte ett skin eller vad det nu heter till min nygamla skrivdator som jag köpte för att jag trodde den magiskt skulle skriva färdigt boken jag börjat på, av sig själv. Vilket än så länge inte har hänt men jag känner på mig att det är på gång.
I alla fall, allting blir ju roligare om man pimpar vardagen lite så jag beställde den här klisterlappen som inte var anpassad till en 13 tums skärm, utan funkar till max 15 tum men är tänkt att klippas till önskad storlek. Väldigt behändigt. 
 
Jag väntade några dagar tills inspirationen infann sig, tog fram linjalen och mätte (relativt) noga innan jag satte igång att klippa. Jag är kanske sämst i världshistorien på att klippa rakt, ungefär lika dålig som jag är på att skriva adressen rakt på ett kuvert. Det är oerhört avancerade saker som jag inte lärt mig behärska än.
Men jag är ju bara 34, jag har säkert tid på mig att lära mig.
Det blev givetvis lite knepigt klippt men vågor kan ju också vara fina. Klippningen var trots allt den lättaste delen.
 
Kent och pappa satt och kollade när jag höll på, Kent som känner frugan bidade sin tid för att han visste att han snart skulle få ta över när mitt blodtryck inte längre skulle stå pall för det förbannade pillerjobbet. Så blev det också ganska snart, jag fick ett bryt och Kent fick ta över. Han var noga och gjorde så fint som de vågiga kanterna tillät. Han till och med hämtade ett rakblad och justerade så att ingenting tog i nånstans. Prima jobb. När han var klar och datorn såg så bra ut som den kunde (med tanke på vågorna) vek jag upp skärmen bakifrån för att se hur det tog sig ut. Då upptäckte jag att skinet satt upp och ner. Naturligtvis.
Det såg jättekonstigt ut när man vek upp skärmen och ungen och apan liksom hängde upp och ner.
Inga problem för gorillan kanske men ungen lär ju inte må bra av det.
Bara för Kent att börja om.
Bättre!
Nu har vi lärt oss. Nästa skin kommer att sitta som ett korvskinn direkt. 

Svenne - Inredaren

Svenne hälsade på för några helger sen. Han har rivit en vägg hemma och gjort vardagsrummet större. Nu berättade han att han varit och köpt tapeter. Han tog med sig Jim men inga glasögon, vilket onekligen kvalar in i kategorin
"Mindre genomtänkta aktiviteter av Svenne Lång".
 
Såhär förklarade han: "Det blev några gammelrosa tapeter. Jag tror att det är kärlekspar på dem. Nån sitter med en gura. Det är säkert hjärtan och grejer på också. Jag kommer nog att behöva tapetsera över dem sen. Dyra var de också."
 
Jag skrattade så jag grät. Det är så fruktansvärt typiskt honom. Nu skulle vi inte få komma och se slutresultatet heller. Inte ens om vi lovade att tänka på nånting jättesorgligt så att vi skulle hålla oss från att skratta. Han skulle ändå förstå när knäna vek sig på oss, sa han. 
 
Det är NOLL risk att man ska behöva ha tråkigt i Svennes sällskap...
 
Några dagar senare kom han in till oss igen. Då visade han att han hade råkat ta på sig Jeanettes byxor, med hjärtan längst upp.  
 
Jag påpekade att de måste vara som knickers i längden på honom men se, det gjorde ingenting för han hade så höga skor att det inte märktes. Hur bekvämt det kan ha varit diskuterade vi överhuvudtaget inte. Däremot bönade och bad jag om att få knäppa ett bildbevis, men där var det tji. Han blåvägrade.
Väldigt osympatiskt, faktiskt.
 
I torsdags kom jag mig så äntligen upp för att se det färdiga resultatet av renoveringen. Tapetvalet var kanske inte ett jag skulle ha tippat på, och förmodligen heller inte ett han skulle ha gjort med full syn, men det var väldigt fint.
Det roligaste var dock Svenne-mannens stolta förevisning av gardinstången.
"Titta, jag har gjort nya hål för den."
Detta uttalande grundade sig i att han för många år sen blev skoningslöst retad av mig och Jeanette, när jag till min hysteriska glädje upptäckte att han hade satt gardinstången PÅ fönsterlisten istället för bredvid. Ett misstag han nu alltså passat på att rätta till. Och den här gången fick jag ta ett bildbevis.
Här ser man också den vackra, romantiska tapeten. Svenne kan, han.