Till Jimmy

Sju år har gått sen jag såg dig sist

sju år utan ditt härliga skratt

Det var så svårt att ta in att vi dig hade mist

att allt kunde ändra sig över en natt

 

Vi ska alla den vägen vandra

men du ville inte gå så snart

Att sånt inte ”bara händer andra”

stod för mig plötsligt skrämmande klart

 

Jag plågas av syner jag bara vill glömma

varje årsdag, samma sak

Jag vill inte sova, är rädd för att drömma

om brinnande fönster och sviktande tak

 

Hjälplös tvingades jag se på

när lågorna slukade ditt hem

En del av mig dog där och då

den tjugosjunde december tvåtusenfem

 

Jag saknar dig Jimmy, jag saknar dig så

det lär jag göra i alla dar

Jag önskar förtvivlat att mina små

fått ha sin morbror kvar

 

Fast tiden går fort, år läggs på år

och man går vidare på nåt sätt

Smärtan den mildras, men saknaden består

det känns bara inte rätt

 

Men vi här kämpar på så gott vi kan

så får du ta hand om vår mor

Jag är glad att ni två har varann

fast det nu dubbel sorg i mig bor

En juldikt...

Adventstid råder i alla hus

Stakar och stjärnor de lyser

Jag har inte fått fram ett enda ljus

Och jag sitter inte med glögg och myser

 

Min knäck-smet och högra tumme blev brända

Sen fanns ingen julstämning kvar

Jag fick dra till vårdcentralen en vända

Och nu blott nio brukbara fingrar jag har

 

Nio små fingrar ska klappar slå in

Det ska pyntas i alla vrår

Kalas ska ordnas för mellanungen min

Som mitt i julstöket tvunget ska fylla år

 

Nej, jag hävdar bestämt att ordet julefrid

Har myntats av nån utan liv

En dåre som jublar när december tar vid

Och presenterar ett tidsfördriv

 

För vad är julen om inte stress?

En massa måsten hit och dit

Jag kan inte rå för att jag blir lite less

På nåt som medför så mycket slit

 

Men, så ser man då barnens stora lycka

Och trots alla sorger och besvär

Måste man att det lite mysigt är tycka

Så njut nu gott folk, för julen är här!

Inte världens bästa mamma...

Idag tänkte jag för en stund sluta vara en stressad, grinig och trött mamma och istället leka käck, pedagogisk tomtebo-mamma som gör lite julgodis med äppelkindade barn, vars ögon förväntansfullt tindrar som adventsbelysningen alla andra har satt upp.

 

Dock har inte tomtebo-mamman ögon i nacken och när hon drog ut knäck-kastrullen på yttersta spisplattan för att bara snabbt kontrollera om smeten verkligen var så bränd som den luktade kom den minsta äppelkindade som en virvelvind från ingenstans och tog tag i den del av termometern som hängde utanför. Efter en kort dragkamp som mot alla odds vanns av den lilla for termometern iväg och sprätte skållhet knäck-smet över mammans hand. Den pedagogiska modern flög också hon all världens väg och den inte fullt så sansade versionen skrek och svor, vilket såklart skrämde övriga medverkande i dramat. Den lilla började gråta förtvivlat och när mamman tittade på henne såg hon till sin förskräckelse att barnet var alldeles brunt i munnen. HUR hade hon kunnat få i sig av knäcken? Skräckslaget sköljdes den lilla munnen med vatten och sen blev det en tripp till vårdcentralen med två barn medan morfarn fick rycka ut till den tredje.

 

På vårdcentralen hittades ingenting som tydde på brännskador och den konfunderade mamman blev ännu mer förvirrad. Hon tyckte ju redan att barnet som förmodat ätit kokande knäck borde ha gråtit betydligt mer och längre. Till slut säger så storasystern:

 

-          Men mamma, visst åt hon choklad från chokladkalendern innan det där hände?

 

Mamman ser plötsligt allting klart och hon skäms. Oj, vad hon skäms… Det är inget fel på den lilla. Hon grät enbart för att hon blev rädd. Det var choklad hon hade i munnen. Choklad som mamman hysteriskt rev ut och försökte skölja bort alla spår av.   

 

Hon ber om ursäkt till den väldigt förstående sköterskan, pappan som av oro för sin dotter kommit efter till vårdcentralen åker tillbaka till jobbet och mamman tar med sig barnen hem igen. Hem till en bränd knäck-smet som sitter cementerad i kastrullen och som tillsammans med en brännblåsa på mammans tumme som är nästan större än tummen själv blev resultatet av dagens insats. Vi får hoppas på bättre lycka nästa gång.

Och då tänker jag inte göra mig till. Då tänker jag vara stressad, grinig och trött. Jag tänker vara mig själv.

 

Jag tror det är bäst så.