Dessa sjuka tankar...

Jaha, nu kom de igen. Dessa vidriga tvångstankar som bara går ut på att plåga sig själv och verkar vara obligatoriska när man är gravid och har barn innan. Igår kväll blev jag triggad av ett ljud på teven eller nåt, och så började jag genast se framför mig hur nån gjorde illa ungarna. Jag tänker inte gå in på detaljer, för det är ingenting jag vill komma ihåg, men varför ska det vara såhär? Jag minns när jag väntade Jennilie och inte kunde sluta tänka på att nån kidnappade Joel och sen ringde mig och tvingade mig lyssna på hur han grät efter mig.
Så fruktansvärt!!!!
Och jag tror inte att det är min hjärna det är fel på, inte enbart iaf, för jag har för mig att jag pratade med nån om det här den gången, och de upplevde samma sak. Det är väl lite samma syndrom som när man har en nyfödd och inte kan sluta föreställa sig hur man tappar den nerför trappan och såna saker. Jag undrar varför det måste vara såhär, det skulle faktiskt vara intressant att veta. Och är det bara mammorna, eller blir papporna lika sjuka? Måste nog ta ett snack med min man. Fast jag misstänker att han bara kommer att plocka fram tyck-om-dig-själv-tröjan... :)

Den lever... :)

Nu har jag varit till Maggan och hört Micro-grisen Jukka-Pekkas hjärtljud. Är så lättad över att h*n fortfarande lever... :) Och det hördes ett gäng vilda sparkar också, så det är nog en riktig illbatting som huserar därinne. Tror nästan att jag kände sparkar i morse också, men än är jag inte riktigt säker. Nu är det tre veckor kvar tills nästa pärs: ultraljudet! :)

Dagens meningslösa funderingar... :)

När vi satt och åt middag idag knuffade Kent undan min arm från bordet. Då blir jag naturligtvis tjurig och måste göra samma sak med hans arm. Bara det att det faller sig inte riktigt lika lätt för mig, pga att vi är lite olika starka. Och då sa Kent: "Ge dig inte på berg när det finns småsten". Sen började vi fundera. "Ge dig inte på berg när det finns småsten". Ska man alltså ge sig på småsten? Är det ett uttryck för att man SKA ge sig på dem som är mindre? Det är ju inte schysst!!! Undra vem som har kommit på det?

Ett annat uttryck jag tycker är helkonstigt, fast jag själv använder det också är: När man bodde hemma, vilket då syftar på när man bodde hemma hos sina föräldrar. Men man bor väl alltid hemma. Så länge man inte befinner sig borta nånstans och kanske bor på hotell eller hos andra så bor man väl i sitt hem??? Helt sjukt. Jag säger bara det, svenska språket kan inte vara ett lätt språk att lära sig...