Blacklist

Har ni sett nya serien "The Blacklist"? Om inte; Herregud människor, vad väntar ni på?? Det här är ju det bästa som har hänt tv på en väldigt, väldigt lång tid. Tror jag i alla fall, jag är kanske egentligen inte rätt människa att yttra mig om den saken med tanke på att jag mest tittar på Real Housewives på datorn, men jag tycker att det är så vansinnigt, fantastiskt bra! Hela serien känns sådär super-genomtänkt att man får en mindre hjärnblödning bara av att försöka fundera ut hur de planerat det hela. Alltså, manusförfattare till såna här kluriga tv-serier och filmer måste väl vara med i Mensa va? Inte kan de väl ha alldeles vanliga hjärnor som vi övriga dödliga? Jag skulle då rakt inte kunna tänka ut ett enda komplicerat brott, och de gör det rutinmässigt, gång på gång. Hur funkar deras hjärnor liksom?
Jag fattar verkligen inte.
 
James Spader spelar Raymond Reddington, ett kriminellt geni som efter att ha gäckat FBI i tjugo år överlämnar sig själv. Han gör det inte för att vara snäll, självklart har han en egen agenda men vad den är tänker han bara berätta för den nybakade profileraren Elisabeth Keen. Hans paradkommentar redan i trailern är ju värd en Emmy bara den: "I speak only with Elisabeth Keen". Varför han valt just henne är det ingen som vet, allra minst hon själv och det är en av två röda trådar som löper genom de annars fristående avsnitten. Jag tänker inte avslöja den andra röda tråden, för det här ska ju inte vara nån spoiler, så Say no more om det. 
 
Ibland kan det som i de flesta serier kännas lite onödigt blodigt och våldsamt men då kan den känsliga (=jag) bara titta bort en stund och så är det snart över.
 
För att sammanfatta: Det är en briljant serie. Reddington är så cool att han får självaste Terminatorn att framstå som lite hispig, och James Spader är helt lysande som överlägsen, odräglig skurk. Det är så, så bra. Jag är helt lyrisk.
Se den. 
Cool, Coolare, Reddington!
 

Måndagsmirakel

Igår kväll kollade Kent och jag på "Baksmällan 3". En bit in i filmen pausade vi och Kent gick in i köket för att göra kvällsfika till ungarna. Jag, som var sjuk och ynklig låg kvar i soffan men fick sällskap av Joel som satte sig i en fåtölj framför teven. Plötsligt hörde jag honom säga: "Vi... vis... viss... visst... ä... är..."
Där kunde jag ha blivit lite orolig och trott att han utvecklat nån form av stamning, men jag förstod rätt snabbt det osannolika i att han faktiskt satt och läste den pausade texten på teven.
Och mina tårar började rinna.
 
Vilken annan förälder som helst med en "normal" elvaåring skulle kanske börjat gråta för att ungen läste så dåligt, men eftersom jag nu råkar vara mamma till ett barn med funktionshinder var det helt och hållet glädjetårar som rann. Jag kan omöjligt förklara hur stort det kändes! Kent och jag fick för flera år sen veta att det inte var säkert att Joel nånsin ens skulle lära sig läsa, och när han väl började försöka var det mer att han lärde sig känna igen ordbilder snarare än att han ljudade sig fram. Men så började Kerstin, hans fantastiska resurs på skolan att träna ljudning med honom och han lärde sig att ta ord med två bokstäver, sen tre och så vidare. Fast intresset var svalt. Han hade ingen ro att sitta hemma och ljuda, det var överhuvudtaget inte aktuellt att försöka. "Don´t try this at home", var hans motto.
Och så nu då! Plötsligt ljudar han sig igenom en mening på teven, helt på eget bevåg. Det tog en liten stund men han fick fram det: "Visst är jag rolig?"
(Ja, Alan i Baksmällan, du är skitrolig och det är de andra också. Väldigt bra filmer.)
 
När han så tagit sig igenom alla ord gick den lille slyngeln oberört in i köket och kvar låg jag i en snyftande hög i soffan med hjärtat sprängfyllt av omtumlande känslor. Är det nånting jag vill att mina barn ska kunna ha glädje av så är det att läsa, eftersom böcker är bland det bästa jag själv vet. Jennilie är redan där och nu, nu känns det som en möjlighet även för Joel. Det är mer än jag hade vågat hoppats på.
 
 

Sagan om ringen - true story

Förra onsdagen hade jag lite bråttom till jobbet så jag slängde ner mina smycken och mascaran i en liten sminkväska och drog. Väl framme på jobbet upptäckte jag att jag saknade ett örhänge och förlovningsringen. Vigselringen var med men den fick sitta ensam på fingret, för jag hade tydligen missat att få med den andra hemifrån. Trodde jag. Torsdag och fredag var jag hemma med Jennilie som var sjuk och tog aldrig på mig några smycken men när jag på lördagen skulle ta på mig mina ringar upptäckte jag till min fasa att förlovningsringen verkligen inte fanns nånstans. Panik!!
Här kanske jag ska flika in att jag sen förra sommaren tar av mig ringarna på kvällen och inte alltid sätter på mig dem när jag bara är hemma heller. Detta efter att ha fått nåt slags eksem av ringarna. Det var förmodligen för tätt så fingret fick ingen luft när de satt på hela tiden, så då slutade jag med det. 
 
I alla fall, jag letade överallt i hallen, kollade bakom byrån och i alla golvspringor. Tårarna rann och jag kunde inte sluta förbanna min klantighet. Att man tappar bort ett smycke är ju inte hela världen men när det gäller förlovnings- eller vigselringen är det lätt att hålla sig för skratt. Även om man säkert kan ersätta dem med nya vill man ju liksom ha originalen som varit med under själva tillfällena. Affektionsvärde, kan man väl lugnt säga att de har. 
 
Lite senare på dagen tog jag med mig tjejerna och for till Ånge för att handla. Vi var först på blomsteraffären och köpte nya blommor till köket och även till graven, sen skulle vi ta veckohandlingen på Ica. Men bara för att kunna släppa det sen for jag in på jobbet för en snabb koll efter ringen på parkeringen. Jag trodde verkligen inte att den kunde vara där men jag ville ändå utesluta möjligheten. Efter bara en kort syning av backen hittade jag så faktiskt den saknade delen av örhänget som också var försvunnet, och hoppet sjönk. Jag förstod då att ringen verkligen var borta, den kunde ha hamnat precis vart som helst. 
 
Och så låg den bara där. På backen, helt oskadd efter att i fyra dygn ha lyckats undkomma ondsinta bildäck och människofötter. Jag trodde inte det var sant. Det var nästan lite magiskt och jag är så, så glad att jag hittade igen den.
 
 
Tillsammans igen.
Ordningen återställd.
Frid och fröjd.
Halleluja.