Dröm igen...

Det här börjar bli tjatigt, men jag måste skriva ner det för min egen skull så jag inte glömmer bort. Mamma var med i en dröm igen nu på morgonen. Den här gången hade jag och Kent tagit motorcyklarna (japp, vi hade en varsin) och dragit till Kölsillre på en tur. Fast det var mars eller nåt, ingen bra idé alls. Och definitivt jättedålig med tanke på att ingen av oss har nåt körkort än och vi lämnade handledaren och övningskörningsvästarna hemma. Sen när vi skulle åka hem igen stod polisen efter vägen och då fick vi lite panik för just då kom vi på att vi var ute och körde olagligt.    Vi var otroligt sluga i den här drömmen...

Iaf, då skulle jag ringa till pappa och fråga om han kunde tänka sig att ta ut motorcykeln och komma upp och lotsa hem oss, en i taget. Men först ringde mamma och var förtvivlad pga nåt brev hon hade fått. Ett riktigt lurendrejarbrev var det som jag inte förstod att hon tog så allvarligt. Och sen var hon plötsligt där. Precis som innan hon blev sjuk såg hon ut, samma gamla mamma som var så trygg och välbekant. Och vi pratade litegrann om ingenting och sen sa hon plötsligt att hon och Anny skulle göra nånting och mitt i drömmen tänkte jag: Har Anny dött? Anny var alltså min lekisfröken, hon och mamma har jobbat ilag och de träffades nån gång ibland senare också, fast hon flyttade till Östersund för flera år sen och jag förstår inte alls varför hon plötsligt skulle komma på tal. Fast hon kanske precis har dött, vad vet man?
Sen skulle mamma gå och jag ville ge henne en kram men tänkte att det går nog inte för då kommer ju mina armar att gå rätt igenom henne. Man har väl sett tillräckligt många spök-filmer för att fatta det... :)
Men se, det gick hur bra som helst! Jag fick en kram, Jennilie var plötsligt där också, mamma försvann och så vaknade jag. Och var sådär konstigt glad/ledsen som man blir efter en sån där dröm. Glad för att jag fått träffa mamma, och ledsen för att det inte var på riktigt. Det är lite skumt, det där. Men, till största delen är jag glad. För jag vill gärna tolka det som att hon kommer till mig... ♥

Grattis till lilla gumman!

Jennilie fyllde ju sju år för två veckor sen. (Japp, jag ligger bara LITE efter med mitt bloggande...)
Hur som helst, det känns jättekonstigt att hon är så stor redan. Igår frågade jag henne varför hon var tvungen att bli så stor så fort. Men jag fick bara ett Mona-Lisaleende till svar...


Hon fyller ju den 14:e, men var tvungen att vänta med paketen till den 15:e, för pappa jobbade och han ville såklart få vara med...


Juva och Tubbe tyckte det var jätteroligt med paketsnören... :)


Morgonrock och håret på skaft! Precis som det ska vara när man öppnar paket! Fast egentligen var det mitt på dan, hon var sjuk och hemma från skolan så det är därför hon inte klätt på sig...


Vilken lycka! Hon fick Fur real - hunden Cookie som hon önskat sig så förtvivlat i en hel evighet...


Den hängde sen med på resten av paket-öppningen på helgen när släkten kom.
Barnkalas hade vi såklart också, med en hel hög ungar, men eftersom jag inte vet vad deras föräldrar skulle tycka om att jag la ut bilder på dem, så låter jag bli det...


Juva tyckte det var lite tröttsamt med kalas, så hon somnade i pappas famn...


Men Joel tycker det är kul med främmande! :)

Allt som allt tror jag nog att Jennilie var nöjd med sin sjuårsdag och de efterföljande kalasen. =)

Två sorgliga sexor...

Idag är en jobbig dag. Idag är det nämligen hela sex månader sen mamma dog,
hur det nu kan vara möjligt...
Och eftersom hon hade en sån makalös timing infaller den dagen på sexårsdagen av Jimmys död. Det kanske iofs är lika bra, så kan man ta all sorg på en gång och få det undanstökat. Inte för att man inte sörjer alla andra dagar på året, men en sån här dag är det liksom svårare att värja sig och försöka glömma. Minnena tränger sig på; vad man gjorde de där dagarna, de sista samtalen med dem man saknar så oerhört och de meningslösa fantasierna där man går tillbaka i tiden och förhindrar att det värsta sker.
Idag är en jobbig dag...