Victoria Fucking Milan

På radion kör de reklam för Victoria Milan och jag blir lika förbannad varje gång. Den där jävla bimbon som med förförisk röst frågar om man inte saknar känslan av att vara nykär och får det att låta som att det är en mänsklig rättighet att ägna sig åt "diskret chat och flört", alltså...Grr... 
För den som kan ha haft turen att missa denna idioti är Victoria Milan Dominica Peczynskis otrohets-sajt. Alltså nätdejting för gifta och sambos, typ. Hyfsad twist där, för att registrera dig på en dejtingsida måste du vara i ett förhållande. Det är så jävla korkat att det liknar ingenting.
 
Men, uppenbarligen finns det en marknad, för 250 000 svenskar ska vara registrerade. En kvarts miljon svenskar ägnar sig alltså åt organiserad otrohet. Vad i helvete? Är det konstigt att man tappar tron på mänskligheten? Ska man tvunget vara otrogen är väl det minsta man kan begära att man tvingas jobba lite för det? Men nej, den förföriska bimbon viskar om att man "ska göra livet levande igen". Men köp för i helvete en trisslott då om livet är så trist. Eller sparka ut din partner om han eller hon är så tråkig. 
 
Det här extrema bekräftelsebehovet har ju gått åt helvete för långt. Är vi så fruktansvärt desperata efter uppmärksamhet att vi måste ha andras partners att tala om för oss att vi är åtråvärda?
Sjukt är bara förnamnet. 
 
Kan en relation vinna nånting på att en av parterna hoppar i säng med nån annan som det antyds? Jag har EXTREMT svårt att se det som lösningen på ett äktenskapsproblem. Men vad fan, det kanske bara är jag som är ohyggligt gammalmodig. Är det så, är det bara jag som tycker hela det här konceptet är vansinnigt?
 
Hur som helst kan jag i alla fall lova att den dag Kents liv plötsligt "blir spännande igen",
då jävlar åker han ut med huvudet före. =)
 
Och jag behåller huset. 
 
 
 
 
 
 

Skräckslagna tankar från en blivande tonårsmorsa

Jag har funderat mer och mer på en sak: Jag är livrädd inför tanken på att ha tonårsbarn. Det känns som att tonårslivet blivit så mycket farligare sen jag levde det. På min tid (←←tantvarning) var dåligt hembränt och nån kille som druckit lite för mycket av just det dåliga hembrända och försökte sig på lite tafsande det värsta vi tjejer kunde råka ut för. Om vi ska överdriva lite, förstås. Självklart förekom det även då värre saker, som jag inte märkte så mycket av för att jag kanske ändå var lite skyddad, men jag tror också att farorna förekom i betydligt mindre utsträckning än de gör idag. Droger fanns i Ånge då också. Men de var mer undangömda, det var mer hysch-hysch kring dem och de höll sig inom vissa kretsar.
Eller minns jag fel?
 
Hur ser det däremot ut idag? Våldtäkter hör till vanligheterna, många av dem är gruppvåldtäkter och inte sällan filmas övergreppet och läggs ut på nätet. Knarket flödar och det kommer stadigt nya varianter av död i form av diverse piller eller tobak. Ta bara det senaste; Spice, hur många har fått sätta livet till på grund av det? Det är lättåtkomligt, billigt och så fruktansvärt, fruktansvärt farligt. 
 
Barn trotsar sina föräldrar, så är det bara och så ska det också vara. Jag själv var kanske världens mesigaste tonåring och den absolut sista bland mina jämnåriga att smaka sprit. Men jag gjorde det till slut. Jag har även tjuvrökt, vilket jag tack och lov inte såg någon som helst poäng i, förutom då kanske spänningen i det förbjudna. 
Hur kommer det att bli när mina barn ska trotsa sina föräldrar? Kommer de också att grogga på hembränt och apelsinjuice och tjuvröka i buskarna? Eller kommer de istället att bli bjudna på lite röka av den inte så ofarliga sorten, dra i sig Spice och tillhöra dem som har otur? De som provar en gång och aldrig mer?
 
Jag är på riktigt livrädd. Hur ska Kent och jag kunna förmå våra barn att aldrig prova droger i någon form? Joel lär kanske inte vara i någon farozon med tanke på att han knappast kommer att vara ute i farten på samma sätt som sina jämnåriga. Men Jennilie? Hon fyller tio nu, om tre år blir hon tonåring och även fast hon lyssnar på, och respekterar oss som föräldrar, kommer hon att kunna stå emot om hon blir erbjuden? Sedan, om tio år är det Juvas tur att fylla tonåring och jag funderar redan nu på hur det kommer att se ut då. Kommer det att finnas ännu värre grejer än det gör idag? Det är väl det hållet det går åt, att det blir värre och värre?
 
Hur skyddar man sina barn från det här? Hur ska man kunna sova på nätterna som tonårsförälder? Ska man hota, muta eller låsa in sina barn och inte släppa ut dem förrän de fyller 30? Eller kommer det att räcka med upplysning, kommer de att lyssna och ta till sig om man berättar om farorna? Ska vi behöva göra det? Ska vi behöva frukta för våra barns liv varje gång de är ute med sina kompisar på kvällarna? Går det verkligen inte att få bort knarket från gatorna? Vad kan vi göra?
 
 Ingen människa ska behöva överleva sitt barn, det går emot alla naturlagar som finns. Hur många föräldrar tvingas begrava sina barn på grund av knark? Och det som kanske är mest skrämmande är att det kan vara vem som helst. Det behöver inte alls vara barnen från de trasiga hemmen, de som rymt hemifrån och hamnat i fel kretsar. "Problembarnen." Det kanske har varit så tidigare men idag räcker det med att vara på fel plats vid fel tidpunkt. Att ha otur. Jag tror inte att någon går säker. Nyfikenhet, grupptryck eller ett tillfälligt grumlat omdöme kan leda till ett ödesdigert misstag. Hur ska vi kunna skydda oss och våra barn från det? 
 
Hur många gånger har man inte som stressad, trött småbarnsförälder fått höra frasen: "Små barn, små bekymmer. Stora barn, stora bekymmer"?
 
Nu börjar jag förstå vad de pratat om. 

Tro eller inte tro

Apropå den här filmen om Jesus som jag fick hem häromdagen. Jag skulle vilja förklara min ståndpunkt litegrann angående det. Jag tycker det var fruktansvärt onödigt och slösaktigt att skicka ut en väldans massa filmer till random människor med den uppenbara risken att de genast skulle slänga dem. Som ett exempel gick Kent och jag för många år sen ur Svenska kyrkan av den anledningen att vi inte är troende och därför inte såg något skäl att vara med. Redan i tonåren valde jag att inte konfirmera mig av samma anledning. Jag ville inte göra en sak som jag själv inte kunde se poängen med.
När Kents och mina barn lite senare kom till världen hade vi namngivningsceremonier hemma för dem, de är inte döpta i kyrkan. Vi gifte oss utomhus genom en borgerlig vigsel, det var opretantiöst, lättsamt och vackert. Och vi är fullt på det klara med att det när vi dör inte kommer att hållas någon gudstjänst i en kyrka för oss.
Mina känslor kring det efter att själv ha suttit på första parkett ett par gånger är att det måste bli skönt för mina efterlevande att slippa det.
 
Begravningsavgiften kommer man aldrig ifrån även om man går ur kyrkan, så när jag kolar kommer mina barn att kunna kremera mig och stoppa ner askan i en grav de kan gå till om de vill. Sedan vill jag inte gärna tro att allting tar slut när man dör, utan att man kan sväva runt sina nära och kära ett tag för att sedan gå vidare till ett nytt liv. Att tänka på sina förlorade kära som borta, försvunna i tomma intet gör alldeles för ont och känns outhärdligt deprimerande och meningslöst. Därför väljer jag att tro att de fortfarande finns runt omkring oss på något sätt. Det skänker mig en viss tröst. Möjligen lever de loppan däruppe med Jesus, som kanske, kanske inte har funnits, vad vet jag? Jag håller det för osannolikt, men jag vet lika lite om det som någon annan som hittills haft turen att klara sig från att dö.  
 
Jag har inga åsikter om folk som är religiösa så länge de inte använder sin religion för att skada andra människor eller försöker tvinga på andra sin tro. Kan de finna tröst och styrka genom att läsa Bibeln eller what ever, så bra för dem. Jag kan det inte men jag skulle aldrig drömma om att försöka få dem att känna att de har fel på något vis. Det finns inte i min värld att tala om för nån annan hur den ska leva sitt liv, jag bryr mig lika lite om andras religiösa inriktning som om deras sexuella läggning, hudfärg eller vad som helst annat som inte påverkar hur de är som människor.
Det är deras handlingar som avgör vad jag anser om folk i min omgivning.  
 
Själv har jag varit vegetarian i snart femton år nu. Det är helt och hållet av etiska skäl, för mig känns det inte rätt att äta djur när man inte behöver. Det här kan upplevas som provocerande av vissa, jag har många, många gånger fått försvara mitt val och känt att jag blivit betraktad som lite mindre vetande. Nu börjar det förvisso bli mer socialt accepterat och i och med klimatfrågan börjar man få upp ögonen lite mer för hela grejen med att äta eller inte äta kött men i början av mitt ställningstagande stötte jag på många väggar. Jag har aldrigt riktigt förstått det, att man måste försöka få nån som valt att lyssna på sitt blödiga hjärta att känna att hon gör fel. Hur kan jag göra fel när jag skonar mängder av djur från att behöva dö för min skull? Jag vet att jag gör vad som är rätt för mig, för mig finns inget alternativ, men jag har aldrig försökt pracka på någon annan mina åsikter. När folk frågar varför jag är vegetarian svarar jag gärna och jag tar villigt en konstruktiv diskussion. Däremot gillar jag inte påhopp som jag upplever kommer sig av en desperat önskan att hitta fel i mitt handlade. 
 
Summa summarum: Jag accepterar att folk tror på Gud. Vad skulle jag ha för rätt att inte göra det? Jag accepterar att folk väljer att äta kött. Jag förstår det inte men jag accepterar det. Det måste jag, annars skulle jag bli tokig. Med det sagt ser jag ändå ljust på framtiden och de köttfria tendenser som faktiskt kommer mer och mer. Det införs Meat-Free Mondays lite här och där, de vegetariska utbuden ökar stadigt och fler och fler får upp ögonen för att vegetarianer faktiskt varken behöver vara militanta eller mer konstiga än gemene man. Det är väldigt, väldigt skönt.
 
Kan vi nu inte bara enas om att acceptera varandra trots våra olikheter?
Det skulle vara så himla käckt, alltså.