Williams syndrom-föreningens årsträff - lördagen

Frukosten serverades mellan 7.30 och 8.30 så det blev inte direkt någon sovmorgon att tala om. Sedan stod det diskussionsgrupp på schemat för mamman, medan sonen tittade in i spelrummet, vilket inte blev långvarigt. Diskussionerna däremot drog ut på tiden och jag kunde se Joel vandra fram och tillbaka utanför. Till slut adopterade han helt sonika familjen Larsson från Brunflo, som var vänliga nog att ta honom under sina vingar. Efter två och en halv timme var vi tvungna att avbryta snackandet för lunch, och sen ville jag inte lämna Joel själv igen, så jag hoppade över årsmötet och tog med mig grabben på outlet istället. Som han njöt! Att gå i affärer ligger ju i absolut topp på Joels älska-att-göra-lista. Antingen det eller så ljuger jag mig blå. Det lutar åt det senare. Snarare var det så att jag placerade honom med mobilen inom räckhåll på närmsta bänk inne i affären och mutade med fika efter uträttat värv. Sen sprang jag runt, runt och blev mest bara stressad. Det var inte så roligt som jag hade trott och blev inte mycket handlat. Då var det desto trevligare på Delicatos outlet, där vi fikade efteråt. =)
 
Väl tillbaka på Hjälmargården var det dags för äggjakt, då det gäller för alla barn att hitta ett varsitt Kinderägg, gömt någonstans ute bland buskarna. Det ser jätteroligt ut. Jag skulle jättegärna leta efter ägg själv, men är rädd att det skulle kunna bli konstig stämning då.
 
Lördagskvällen avrundades med det sedvanliga discot.
Joel och Minna insuper den gemytliga atmosfären... =)
Jag hade inga dansintresserade barn med mig i år så vi lämnade ganska snabbt discot åt sitt öde och vimlade istället. Annika och jag satt och pratade medan Hasse tog med sig sina egna två barn och nytillskottet Joel och for och köpte gotta. Sedan pratade vi bort återstoden av kvällen och ojade oss över Joels ryggvärk, som steg i styrka i takt med att sympatierna rasade in. Innan det var färdigt hade han förvandlats till en krum jultomte utan renar eller säck. Han hade ramlat med cykeln några dagar tidigare och jag vet inte, sex timmar i bil under fredagen hjälpte kanske inte till. Innan vi gick och la oss körde jag lite värmebehandling med hjälp av duschen för att Tomtefar skulle ta sig igenom natten och det blev mycket bättre. =)

Williams syndrom-föreningens årsträff - fredagen

I helgen var det äntligen dags för Williams syndrom-föreningens årsträff. Som Joel har längtat. I år blev det bara han och jag som for så vi lämnade de andra i fredags, strax före tolv, med 53 mil i bil framför oss. Det gick oväntat bra, faktiskt. Jag lyssnade på ljudbok, Joel på musik eller radio med avbrott för pianoklinkande på mobilen och en och annan tupplur. Det var mest synd om mig som i sex timmar tvingades stå emot mina naturliga instinkter att rulla ihop mig och sova från det att bilen lämnar gårdsplanen tills den står stilla igen. Man kan inte göra så när man sitter på fel sida av ratten, det blir lätt dåligt då.
 
  
I Uppsala stannade vi på Statoil för toabesök och köp av glass, kaffe och choklad. Då hade vi bara 17 mil kvar så det kändes som att vi praktiskt taget var framme. Sista milen höll på att bli olycksalig när ett rådjur eller en hjort (jag ser inte skillnad när det går så fort) visade den osannolikt dåliga smaken att springa ut precis framför bilen. Den ska vara väldigt tacksam över att ha hälsenorna kvar, det säger jag bara.
 
Middagen serverades klockan 18, och cirka två minuter i sladdade vi in på Hjälmargårdens parkering och hastade ner till receptionen för incheckning innan vi ställde oss i matkön. Vi hann, puh!
  Det visade sig att en annan familj fått vårt tvåbäddsrum men de hade valt att behålla det fastän de var tre stycken, så Joel och jag fick ett fyrbäddsrum. Jag tror dock inte att det var någon större skillnad, det var nog mest att vi hade två sängar till ovanför oss. 
 
Efter att ha burit in väskorna i rummet och ätit kvällsfika satte vi oss i bilen igen för att jaga upp lite fredagsmys och en tvål till badrummet. Vi hittade Coop i Vingåker och det var så ljuvligt att komma tillbaka till rummet, ta bort Joels duschkräm som fått tjänstgöra som tillfällig tvål och tvätta händerna ordentligt med en riktig, flytande tvål. Gnugga upp ett rejält lödder, skölja och sen göra om det en gång till. Den känslan alltså...
Fredagsmys i all ära, det var tvålen som var det bästa köpet den kvällen.

Joel på vift

Han fyller tretton i sommar. Vår charmige prins som alltid kommer vara lite mindre än hans ålder antyder. Tretton år. Då är man ganska stor. Men Joels föräldrar har lite svårt att låta honom vara stor. Det kan måhända vara svårt för föräldrar till barn i största allmänhet, men när barnet inte riktigt är som andra barn blir det nog extra knivigt. Man vill så desperat beskydda den lilla varelse man satt till världen och många gånger går det säkert till överdrift. Jag är en hönsmamma, det har jag accepterat för längesen, men faktum är att jag inte tror Kent ligger långt efter i hönseriet. Kanske har Joel och hans systrar haft otur att få såna stränga föräldrar, men så är det. Det blir de tvungna att acceptera. =)
 
Med det sagt kan jag ändå konstatera att vi har släppt på bojorna. Jennilie, som är två och ett halvt år yngre än Joel men större på alla sätt, har fått förtroendet att ensam ta cykeln till kompisar och vara ute på byn med de andra barnen. Det är superläskigt, men jag börjar så smått vänja mig. Vi har drillat ungarna i trafikvett sedan de blev tvåhjulsdrivna, en massa förmaningar om att cykla på höger sida, hålla sig på sidan och alltid stanna innan de korsar en väg. Jag kan bara hoppas att det fastnat. 
 
Så Joel, då. För några veckor sen släppte vi iväg honom på cykel i sällskap med grannpojken och en fotboll. Superläskigt gånger 2. Efter det fanns det inte längre nån anledning att neka honom att ge sig iväg ensam. Han är oerhört noga med att ha med sig mobilen "så mamma kan ringa till mig", som han själv säger, och han svarar alltid. Och herregud, vad stor han blev på en gång. En dag där i början av den nyvunna friheten ringde jag Jennilie, som svarade med andan i halsen och förklarade att de var hos kompisar och spelade fotboll. Fem stycken var de. Joel var en av dem.
Det var så stort. Strupen snördes ihop och tårarna tävlade med leendet. Min specielle pojke var ute på byn och spelade fotboll med jämnåriga. Som vilket barn som helst. Det går inte att förklara hur det kändes för någon som inte själv har ett funktionshindrat barn. Jag är så stolt över min solstråle till son. 
 
På fredag drar han och jag ut på roadtrip. Vi ska åka till Vingåker på Williams syndrom-föreningens årsträff. Bara han och jag. Kul för honom, cirka 50 mil i bil med en chaufför som har grava svårigheter att hålla ögonen öppna hela vägen till Sundsvall (11 mil). Det blir spännande. På alla sätt och vis.