Sagor, sorg, slipdamm och sojakorv

I morse kände jag mig om möjligt ännu mer smidig och glamorös än vanligt. Jag skulle gå ut och sätta i motorvärmaren i bilen, det var ca 12 grader kallt eller nåt sånt och jag hade glömt att ändra larmet på mobilen så den ringde lite för sent för att vi skulle hinna gå på skolan som vi brukar göra. Så, ut i långkalsonger, jacka, vantar och så Kents rejäla vinterskor i storlek 43. Själv har jag 37, men det är så lättsamt att bara sticka ner fötterna i hans bauto-dojor när jag ska ut till tvättstugan eller nåt sånt. Har ju lite jobbigt att böja mig ner nu för tiden, så lättsamt är lika med populärt!
Jag satte i motorvärmaren och sen skulle jag gå vidare till tvättstugan för att hämta mina älskade fleece-byxor att sätta över långkalsongerna för att minimera köld-upplevelsen. Och naturligtvis orkade inte min tunga flodhäst-kropp lyfta fötterna tillräckligt högt, så jag snubblade handlöst över motorvärmarkabeln och lyckades tappa bägge bauta-dojorna. Vet ni hur kallt det är att stå i bara strumporna direkt i snön? Det vet jag numera. Jag önskar att jag inte visste det för jag fryser fortfarande. Och inte hamnade skockorna i närheten heller, utan jag fick kliva runt lite innan jag hade fått i båda fötterna i de stora sko-donen. Och sen hade jag ju snö i skorna och genomblöta strumpor. Jag trodde hela kroppen skulle domna innan jag hade kommit mig in i tvättstugan och sen tillbaka till huset. Det var kallt, alltså. Det var riktigt, riktigt kallt. Och jag hoppas bara innerligt att ingen människa såg min lilla uppvisning...