Sagor, sorg, slipdamm och sojakorv

Det är jobbigt, det här. Idag skulle vi gå till mamma och pappa men hann aldrig iväg för Uno och Siw, min andre morbror och hans fru kom hit och talade om att de skickat iväg mamma med ambulans för hon bara grät av smärta. Pappa hade åkt med i ambulansen och de skulle åka efter för att kunna ta hem pappa. Ambulansen som de för övrigt såg snurra omkring i Ånge när de for hemifrån, men som ändå dröjde 45 minuter innan de kom. Det är alltså en mil mellan Alby och Ånge. Jaja, det var bara en parantes i historien om att kan-nånting-gå-snett-så- gör-det-det...
Sen har vi väntat hela dan på att få höra nåt, och för en timme sen ringde pappa äntligen. Då var det fem och en halv timme sen de hade farit. Mamma har fått en propp i benet, det var därför hon fick så överjävligt ont. Nu är hon kvar på sjukhuset och har väl fått ännu mer smärtlindring. Jag ringde men det går inte att prata med henne, hon är helt drogad. Skitjobbigt. Och nu ska jag ge Jeanette de goda nyheterna, hon är ju i Peru men messade nyss att de var på ett internetcafé och ville chatta på Facebook. Och då funderar man: ska jag berätta eller vara tyst? Men jag kan bara gå till mig själv, jag skulle inte vilja få veta efteråt att folk dolt saker för mig. Och nu är det väl ändå lugnt eller vad man ska säga, jag vet inte.

Och så en sak som är bara så typisk: Nu går jag ut på FB, och klickar på startsidan för att kolla in litegrann vad folk har för sig. Det första som dyker upp är en gammal klasskompis som har lagt ut en bild på sin bäbis-dotter som sitter med sin mormor. Ironiskt #1. Lite längre ner berättar en annan klasskompis att hennes bror varit på besök med sin familj och det har varit så trevligt. Ironiskt #2. Det känns nästan som att livet passar på att sparka på mig när jag ändå ligger. Men, man kan ju inte haka upp sig på sånt, jag skrattar åt eländet istället.

Nu har min syster upplyst mig om att de bor på hotellet som Gud glömde. Personalen visste inte att de skulle komma, de har inga sängkläder eller handdukar, trasig toastol och ett handfat som släppte från väggen när Svenne la handen på det. Nu är förvisso Svenne en stor kille, men ändå... =) Känns rätt okej att bara vara hemma när man får höra sånt.

Shit, vad trött jag är. Ska nog ta en promenad och få lite syre så fort jag chattat färdigt med Jeanette. All oro hela tiden i mitt spännande liv gör mig helt utmattad... =P