Sagor, sorg, slipdamm och sojakorv

... och fler lär det nog ska bli, som det känns. Usch, vad tröttsamt det här börjar vara. Förutom att allting gör ont så är ju magen helt enkelt för stor nu. Den tar i överallt och är i vägen. Och jag kan inte äta mig mätt, för då får jag ångra mig i flera timmar, eftersom det står mig upp i halsen. Och det är klart, det är ju smockfullt med kroppsdelar därinne, och de är inte mina. Magsäcken är förmodligen upptryckt mot nån vägg med ett knä hotfullt placerat mot det som en varning om smärta om den skulle våga sig på att utvidga sig...

Sen gillar jag inte tanken på att den lill* bråkstaken därinne ligger och växer ur alla gulliga bäbis-kläder innan vi ens fått se den. Hur onödigt är inte det? Det här är min sista bäbis och jag vill ju ha den liten så länge som möjligt, och nu bara gömmer den sig medan den växer och växer. Den kommer säkert att behöva storlek 62 direkt när den kommer ut och hur kul är det? Nej, onödigt var ordet. Jag ser inte alls meningen med det här och jag önskar verkligen att jag hade nån talan. Som kontrollfreak är det sannerligen ingen lätt sak att bara gå och vänta på det här viset. Bråkiga bebbe, kom ut NUUU!!!!

Fast jag är också livrädd för förlossningen igen, så egentligen kanske det är jag som undermedvetet håller stackaren kvar därinne... =)

Och just ja, widgeten här till höger, Kent hittade att man kunde ändra vad det står, så nu kan den räkna övertidsdagarna istället för att det står hur många dar som är kvar. Så jag tar tillbaka det jag skällde på den...