Sagor, sorg, slipdamm och sojakorv

Jennilie har åkt iväg på den årliga skoldansen nu. De har ju i några år fått träna att dansa under ett antal veckor för att sen samlas en kväll med andra skolor och dansa loss. En jätterolig tradition, tycker jag, det är så bra att de får lära sig att dansa. Men så nu när jag stod och plattade Jennilies hår kom Joel in och satte sig mittemot oss i köket. Och då slog det bara ner i mig: Han får inte åka på dansen den här gången. Tidigare år har han också varit med men eftersom han har börjat på särskolan på annan ort blir det ju annat nu. Missförstå mig inte, jag älskar hans nya skola och det funkar hur bra som helst. Han får göra en massa roliga grejer och har själv inte ens reflekterat över det här med dansen.

Men det blev en plötslig, ovälkommen påminnelse om att han är annorlunda och det stack till i mammahjärtat. Ibland gör det bara lite ont.