Julen - Glädje och sorg

En kväll förra veckan var jag precis på väg ut med Baileys när Jennilie ville visa mig något hon gjort på skolan. Stolt drog hon upp en jättefin grå ängel och sedan förklarade hon för mig att hon ska linda in den i plast och lägga den på mormors grav. Det högg till i hjärtat. Hon har suttit och pysslat till sin mormor och även tänkt ut hur hon ska skydda sin present från väder och vind eftersom hennes enda kontakt med mormor är en gravsten att pynta. Kommer det någonsin att inte göra ont?
 
Jag skyndade mig att berömma min stolta dotter för hennes fina hantverk och den vackra tanken därtill. Sedan gick jag snabbt ut för att hon inte skulle se tårarna som istället fick frysa till is på mina kinder i de många minusgraderna ute.
 
Två dagar kvar till julafton. Imorgon kväll kommer tårarna åter att börja rinna, det är ofrånkomligt. Redan nu har svårmodet börjat lägga sig. Jag kan tro att det går bra nu, att jag kan gilla julen igen, men det håller bara fram till de sista förberedelserna kvällen före. Ungefär samtidigt som julgranen sveper sorgen in och påminner om det jag annars förtränger så bra. Julen är glädjens högtid, så är det. Men den är också sorgens och saknadens. I glädjen över dem man har kommer också tankarna på dem man saknar.
Ytterligare två dagar senare kommer natten som leder till årsdag. Nio år i år. Nio år sen familjen gick sönder, nio år sedan julen slutade vara fröjdefull. Det gör ont, men jag är så, så tacksam för dem jag har kvar. Det är bara det att vissa dagar är det lättare för sorgen att få fäste.
Jag längtar efter januari.

Kommentera här: