65

Hon skulle ha fyllt pensionär idag. Kvinnan som gav liv åt mig och mina syskon och levde för sin familj. Som grät av vanmakt när hon insåg att hon inte skulle få se sitt yngsta barnbarn växa upp. Hon som var ryggraden i vår familj; min mamma.
62 blev den sista födelsedag hon fick fira innan hon sexton dagar senare tvingades kapitulera inför den skoningslösa cancern, den fiende som nött och nött på hennes kropp tills det enda som fanns kvar var viljan. Viljan att stanna kvar hos oss.
Viljan som också den fick se sig besegrad till sist.
 
När vi miste även henne trodde jag att det var kört på riktigt. Vi var fortfarande långt ifrån att ha hämtat oss efter Jimmys död och jag tänkte att det här går bara inte. Jag kommer ihåg den första natten, hur tårarna oförtrutet blötte ner min kudde medan jag ammade min tremånaders dotter som inte förstod någonting av sorgen, smärtan och förlusten. Hur Kent till slut blev verkligt orolig och sa att jag måste sova, innan jag skulle klappa ihop. Hur jag försökte, verkligen försökte somna men överfölls av tankar, bilder och alla dessa "Aldrig mer". Hur den ohyggliga smärtan hela tiden tog nya tag, vred om kniven gång på gång i mitt sargade hjärta.
Hur den inte ville låta mig vila. 
 
Nu har tre år gått. Saknaden går inte över, snarare ökar den ju längre tid man tvingas vara ifrån dem man inte vill vara ifrån. Men däremot ändrar den form. Den slår sig till ro inuti en, tar plats som ett extra inre organ som gör sig påmint emellanåt, vissa dagar mer än andra. Så vänjer man sig vid att de fattas, man reflekterar mindre och mindre över det faktum att familjen inte längre är fulltalig, aldrig mer kommer att vara det. Människans anpassningsförmåga är stor, mycket större än man kan föreställa sig. Händelser man aldrig trott att man skulle överleva överlever man, och man kan göra det igen och igen. Och tur är väl verkligen det. För min del finns det fortfarande så väldigt mycket att leva för och jag försöker att fokusera på det jag har istället för det jag har förlorat. Det går oftast bra. Svackorna kommer, men det får man acceptera. Det är en del i processen.
Det finns fyra dagar som är jobbigare än andra: Födelsedagarna och dödsdagarna. Den här dagen är en av dem.
 
Tack och lov att vi har den här snubben kvar i alla fall:
Pappa. Så utsatt och prövad av livet, men ändå så stark.
En sann förebild för sina barn och barnbarn. 

Kommentarer:

1 KarinW:

Ja ni har haft det tufft...och du skriver som vanligt rakt in i hjärtat!Jag har många fina minnen av Majvor eftersom jag periodvis "bodde" hos er.
Kram till dig!

Svar: Tack så mycket Karin! Det värmer...Kram!
Jannice

Kommentera här: