Sagor, sorg, slipdamm och sojakorv

Han fyller tretton i sommar. Vår charmige prins som alltid kommer vara lite mindre än hans ålder antyder. Tretton år. Då är man ganska stor. Men Joels föräldrar har lite svårt att låta honom vara stor. Det kan måhända vara svårt för föräldrar till barn i största allmänhet, men när barnet inte riktigt är som andra barn blir det nog extra knivigt. Man vill så desperat beskydda den lilla varelse man satt till världen och många gånger går det säkert till överdrift. Jag är en hönsmamma, det har jag accepterat för längesen, men faktum är att jag inte tror Kent ligger långt efter i hönseriet. Kanske har Joel och hans systrar haft otur att få såna stränga föräldrar, men så är det. Det blir de tvungna att acceptera. =)

 

Med det sagt kan jag ändå konstatera att vi har släppt på bojorna. Jennilie, som är två och ett halvt år yngre än Joel men större på alla sätt, har fått förtroendet att ensam ta cykeln till kompisar och vara ute på byn med de andra barnen. Det är superläskigt, men jag börjar så smått vänja mig. Vi har drillat ungarna i trafikvett sedan de blev tvåhjulsdrivna, en massa förmaningar om att cykla på höger sida, hålla sig på sidan och alltid stanna innan de korsar en väg. Jag kan bara hoppas att det fastnat. 

 

Så Joel, då. För några veckor sen släppte vi iväg honom på cykel i sällskap med grannpojken och en fotboll. Superläskigt gånger 2. Efter det fanns det inte längre nån anledning att neka honom att ge sig iväg ensam. Han är oerhört noga med att ha med sig mobilen "så mamma kan ringa till mig", som han själv säger, och han svarar alltid. Och herregud, vad stor han blev på en gång. En dag där i början av den nyvunna friheten ringde jag Jennilie, som svarade med andan i halsen och förklarade att de var hos kompisar och spelade fotboll. Fem stycken var de. Joel var en av dem.

Det var så stort. Strupen snördes ihop och tårarna tävlade med leendet. Min specielle pojke var ute på byn och spelade fotboll med jämnåriga. Som vilket barn som helst. Det går inte att förklara hur det kändes för någon som inte själv har ett funktionshindrat barn. Jag är så stolt över min solstråle till son. 

 

På fredag drar han och jag ut på roadtrip. Vi ska åka till Vingåker på Williams syndrom-föreningens årsträff. Bara han och jag. Kul för honom, cirka 50 mil i bil med en chaufför som har grava svårigheter att hålla ögonen öppna hela vägen till Sundsvall (11 mil). Det blir spännande. På alla sätt och vis.